Klockan 21.00 ikväll sänds det första avsnittet av SVT-serien ”Fittstim – min kamp”. Men redan innan premiären har programmet debatterats – och kritiserats – både i sociala medier och på tidningarnas kultursidor.

Programmet har redan mött starka reaktioner. Hur upplever du bemötandet?

– Det är svårt att ta in allt. Jag är nästan mest nervös över att folk ska förvänta sig att jag ska gå bärsärkagång mot feminismen, och bli besvikna när de ser programmet. Jag vill skruva ner förväntningarna lite, det är ju bara ett tv-program, säger Belinda Olsson.

Vad är det folk reagerar på?

– Många tycker att vi inte borde göra programmet så lättsamt. Det stämmer, det finns en lättsam ton, men jag har fokuserat på att göra ett program som når ut till många. Då tycker vissa att det blir förenklat och förminskat på vägen, och det är ju okej att tycka så. Vissa kommer älska det, vissa hata det och några kommer kanske börja kalla sig för feminister. På sikt tror jag detta kan bli en bra och inspirerande debatt.

Varför tror du att de reagerar?

– Dels kan det bero på att det finns en utsatthet som feminist, för hat och nättroll och allt möjligt. Många känner att de måste försvara sig hela tiden. Sedan har feminister starka åsikter och vill alltid veta bäst. Jag vet, för jag är en av dem.

Vad vill du åstadkomma med serien?

– Jag vill visa min privata resa och få dem som vanligtvis inte rör sig i feministiska cirklar att bli intresserade. De flesta normalt funtade människor i Sverige vill uppnå jämställdhet, även om de inte kallar sig för feminister. Det är inte heller mitt ”mission” att få alla att göra det, men jag vill öppna upp och bjuda in. Jag vill göra feminism intressant i tre timmar.

Frågan ”Har feminismen spårat ur?” i seriens presstext väcker starka reaktioner. Är det en medveten strategi?

– Presstexter har väl alltid det syftet. Men jag tycker inte att det är en frågeställning som ska kidnappas av högerspöken. Jag får den frågan lite då och då, av folk som inte är extrema. I serien säger jag det i samband med att jag ska möta en man som tycker så.

Hur har den svenska feminismen förändrats – från ”Fittstim” 1999 till idag – enligt dig?

– Mycket är bättre och mer spännande idag, det är mer som ett smörgåsbord med många inriktningar. På den tiden fanns det likhetsfeminister och särartsfeminister. Idag väver unga tjejer in antirasismen i sin feminism. Samtidigt, kanske hade jag en mer svartvit syn när jag var 25, kanske är det min roll som journalist som gör att jag vänder och vrider på allt... Men jag tror att personer som inte är så feministiskt bevandrade idag lätt möts av ”den vita medelklassfeministen”, som bara diskuterar könsneutrala omklädningsrum och ifall Beyoncé är feminist eller inte. Vem ska få bestämma vem som får kalla sig feminist? Det tror jag att många feminister borde fundera mer på.