I Studio 12 på radiohuset i Stockholm ligger travar med böcker. Stina Ekblad är på plats för att läsa poesi till Dagens dikt. På repertoaren står Karin Boye och Malte Persson.
– Jag tycker det är radions finaste och bästa program. Jag tycker att det är alldeles underbart att varje dag få bli påmind om tillvarons poesi, säger Stina Ekblad.
Sönderbrusten modernism går också bra
Fler än 24 000 dikter har sänts ut i etern sedan Dagens dikt hade sin premiär för åttio år sedan. Varje dag når programmet 100 000 lyssnare och till de mest lästa poeterna genom åren hör Karin Boye och Erik Johan Stagnelius. Jag frågar Stina Ekbladh om det finns någon typ av lyrik som inte passar för formatet.
– Principiellt inte, nej. Jag tycker att allt passar. I diktens natur ligger att den också är röst. Det finns väldigt konkret, sönderbruten, sönderbrusten poesi, men även den kan man försöka sig på att höra, säger Stina Ekbladh.
Hur låter det då?
– Då måste man ta hänsyn till bokstavskombinationerna, själva ljuden, konsonanterna i förhållande till vokalerna, rytmen: så det blir tydligare som musik. Det kan vara svårt naturligtvis, men poesi får också vara svårt.
Vill lyfta fram ny svensk lyrik
Urvalet till programmet görs av redaktören. Förutom vid vissa särskilda dagar, på allhelgona läses alltid ”Vinterorgel” av Erik Axel Karlfeldt och på julafton är det ”Ett barn är fött” av Hjalmar Gullberg.
Även på förintelsens dag och på alla hjärtans dag har man tematiska sändningar. Nuvarande redaktör och producent är Lena Birgersdotter. Hon sitter i kontrollrummet, regisserar skådespelare och författare, och berättar att Dagens dikt under hennes ledning valt att särskilt lyfta fram samtida svensk lyrik.gronis
– Det viktigaste är för oss att stötta den nya svenska poesin som skrivs i dag. Vi vill bli en arena för ny svensk poesi på samma sätt som P3 varit en arena för ny svensk musik som inte slagit ännu kommersiellt, säger Lena Birgersdotter.
Adorno hade fel
Mycket har förändrats sedan 1937. Då var tonen på inläsningarna betydligt mer pompös, något som inte skulle funka nu, enligt Lena Birgersdotter. Även form och tematik har förändrats.
– Programmet började sändas innan andra världskriget. Filosofen Theodor Adorno sade ju att det skulle vara omöjligt att skriva dikter efter Auschwitz. Så blev det inte, men ämnena har förändrats. Den politiska dikten är tillbaka, och det finns en ny trend med ekopoesi där man skriver dikter om vår tids stora hot: klimathotet. Det handlade inte dikterna på trettiotalet om, säger Lena Birgersdotter.
Lite utrymme för experiment
I april kommer författaren Kristoffer Leandoer att vara månadens diktare. Det innebär att han ska läsa upp sina egna dikter i en vecka och han kommer till studio 12 för att spela in dem. Han berättar att han har en lite kluven relation till programmet.
– Det är en fest för poesin. Men det är också en programform som är 80 år gammal, och det märks. Det är lite som en minihögmässa: med klockorna, texten och avslutningsmusiken. Det är som något slags ickekonfessionell andakt som ligger där i radio, mitt på dagen. Och då kan man känna att det är en massa former av poesi som inte får plats. Som inte inryms i det här centrallyriska, andaktsfulla perspektivet och som inte ryms mellan en och en halv och fyra minuter, säger han.
”Var är kvällsdikten?”
Trots att Kristoffer Leandoer tycker att formen för Dagens dikt inte riktigt premierar det experimentella menar han att radiopoesi har potential och borde ta större plats i tablåerna.
– Det var bra att de skapade det här programmet för 80 år sedan. Men sen då? Var är nioslaget, elvaslaget, treslaget? Var är morgondikten, kvällsdikten? Det är alldeles för lite dikt i radio, säger han.