Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

De där raderna av författaren och syndikalisten Stig Dagerman citeras ofta till höger och vänster.

Det är en dikt som talar om det svåra i att välja: revolution eller reformism? Kollektiv eller individ? Men framförallt handlar den om den mänskliga rädslan för att slå sig till ro med världen som den är, att först bli besviken och sedan likgiltig.

Den där rädslan är både intrigen och ämnet i Elin Grelsson Almestads andra roman, ”Hundarna på huvudgatan”.

Besvikelse

Vi gillar att läsa böcker som är sorterade i genre efter starka känslor: kärleksromaner, skräckromaner, deckare.

Mer sällan läser vi romaner som handlar om besvikelse. Men det är dags nu!

För är inte besvikelse den mest samtida känslan av alla?

Den politiska besvikelsen över en socialdemokrati som inte är sig lik, och lägg nu Kommunal-skandalen till det så vet jag knappt om ordet besvikelse räcker till.

Och besvikelsen som växer över det nationalistiska Europas stängda gränser.

Elin Grelsson Almestad har placerat sin berättelse om Johanna mitt i ett landskap av en massa besvikelse, som är Sverige de senaste 25 åren.

Barn av arbetarrörelsen

Hon växer upp med en pappa som är kommunpolitiker (S) i en norrkommun i Sverige, och romanen berättar åt två håll: dels om pappans besvikelse när SAP förlorar sina rötter – som börjar med det som kallades ”kanslihushögern” inom socialdemokratin på 80-talet – hans besvikelse över det arv som såldes ut. Och så finns mormor, som tror på Jesus, en trogen gudstjänstbesökare som kan sin bibel och är en strävsam människa, den första generationen som byggde landet och i alla fall fick långvård som tack.

Johanna är ett barn av arbetarrörelsen som blir präst – en gång var detta mycket lika uppdrag som handlade om rättvisa och solidaritet.

Men kyrkan är feg och när hon misslyckas med att rädda ett ensamkommande flyktingbarn från avvisning, kraschar hon.

Rakt in i dagens debatt

Jesus kommer ju inte, och revolutionen inte heller, och det är här som romanen åkallar de där hundarna i titeln, jag tror de finns i Bruce Springsteens ”The Promised Land”, där hundar på huvudgatan ylar om att inte förlora hoppet.

Det här är en roman som kastar sig rakt i i dagens debatt om ”godhet” (där människor som är för öppna gränser tex anklagas för att vilja spela goda  för sin egen självbilds skull) och symbolpolitik. Och den är hård mot både svenska kyrkan och  socialdemokratin, som byggde Sverige och nu blivit varumärken som säljer ut sin ideologi.

Tydlig samtid

Sverige har en stark litterär tradition med romaner som frågar vad vi ska göra för att skapa en bättre värld och vara anständiga människor när tiden plötsligt kräver att vi ska vara realister, som det heter, och skrota idealen. Från Lars Ahlin och Birgitta Trotzig till bland andra Elisabeth Hjort och en stor del av den samtida svenska poesin.

Och ändå känns det här nytt för att Elin Grelsson lyckas skildra en vanlig familj i det nyss-Sverige som ofta idealiseras, och så tydligt lägger in samtiden, (till och med Håkan Juholt dyker upp som en i sketch av Grotesco vilket säger något om politikens utveckling till rollspel) och på en gång skrivit en idéroman full av känslor. Det är skickligt balanserat.

Jag gillar inte ens Johanna helt och hållet – det är en bra roman som fixar en sådan komplex huvudperson!, men hennes häftiga själ – den kraften måste vi prata mer om.