– Först som sist måste man säga att detta är en översättarbragd. I Inger Johanssons smidiga och rika prosa sjunger den ursprungliga versen. Själva historien handlar om en grupp frihetskämpar som består av rumäner och romer, greker, franska filosofer och arabiska tänkare, män och kvinnor. Och när de ledda av den unge poeten Manoíl tar sig fram mot sitt mål över havet dansar orden som på vågor.

Och vart är de på väg?

– Mot Valakiet, det vill säga Rumänien, som de ska befria från en ond härskares våld. Det är början av 1800-talet, men många senare tidsskeden läcker in i historien. En har läst en termin i Oxford och en annan har läst Borges, medan en tredje brister ut i en lovsång över elektriciteten och andra av 1800-talets framsteg. Där finns homeriska kataloger över underbara österländska maträtter och så i sjätte sången av tolv sitter berättaren själv vid sin gamla Remington skrivmaskin och lider av ensamhet.

Ja, Cărtărescu skrev den här boken under Ceaușescus tid

– Strax före 1989, ja, och det står klart i nionde sången där författaren än en gång bryter fiktionen och förtvivlat ropar till sin fru att han nu, 1987, mist tron på poesin men nu ändå vill hänge sig åt en illusion. Och så tar fantasin över igen. Fantasin är i själva verket räddningen undan verklighetens elände. Despoten och hans makt är bara ett tunt skal runt frukt vars kärna är poesin.

Så det land kämparna ska befria är egentligen 1980-talets Rumänien?

– Ja, men samtidigt är de ju hjältar i en underbart poetisk och rolig äventyrshistoria, och hela den här berättelsen är en lovsång till fantasin och dikten som förmår blanda alla tider och skapa nya, bättre världar.