Det gör det visst, menade Kalle Lind, och skrev boken ”Högerhumor” som sträcker sig från 1920-och 30-tal med Karl Gerhard och Kar de Mumma till 2010-tal och tv-serien Solsidan.
Där emellan avhandlas också Povel Ramel, Johan Hakelius, Anita Lindblom, Helt apropå-gänget, Ian Wachtmeister, Wille Crafoord, Lennie Norman och Magnus Betnér. Och massor av andra relativt skojfriska personer vars hjärta sitter mer åt höger, eller i alla fall åt mitten.
– Jag läste på kort tid två artiklar som drev samma tes, att det inte görs, och aldrig gjorts, satir från höger. Den ena var i vänstertidskriften Arena och den andra i det borgerliga magasinet Neo, säger Kalle Lind till Kulturnyheterna.
– Jag skrev boken i polemik mot det påståendet. För tar man det i ett historiskt perspektiv skulle jag snarare säga att det är uttalad vänstersatir som är i minoritet.
Liberal, konservativ eller reaktionär
Boken avhandlar humorister med liberal, konservativ eller reaktionär tendens. Framförallt personer som haft stor räckvidd. Revykungar, tv- och radiopersonligheter och skribenter i SvD, Expressen, Veckojournalen och tidningen Se.
– Så det handlar om breda publikationer, Kar de Mumma och Gits Olsson skrev inte för någon liten högersekt, utan de var verkligen lästa.
Kalle Lind har gjort många saker i sitt liv. Han kallar sig för diversearbetare i kulturbranschen och gör idag podcasten Snedtänkt i samarbete med Sveriges Radio. Han har tidigare medverkat i P3-programmen Hej domstol! och Tankesmedjan, gjort julkalendrar i både tv och radio och skrivit en handfull böcker.
”Min minst roliga bok”
– Men alla tidigare böcker har jag skrivit med ambitionen att göra satir och vara rolig. Så nu är jag orolig över att ”Högerhumor”, som ändå handlar om humor, är min minst roliga bok. Att den är för informativ.
”Högerhumor” är informativ. Men också rolig.
Till exempel beskrivs revykungen Karl Gerhards politiska hemvist den senare delen av livet som pendlande mellan ytterligheterna Sovjetkommunism och folkpartism.
Man får också veta att Mona Sahlin aldrig sa att det var sexigt att betala skatt, utan att det var häftigt.
Politisk historielektion
Boken som spänner över nästan 100 år av svensk högerhumorhistoria är en grundläggande beskrivning av både det svenska komikklimatet och en politisk historielektion.
Kalle Lind, som säger sig vara ”perverst intresserad av daterad svensk offentlighet”, berättar att det som slog honom i arbetet med ”Högerhumor” var hur extremt dominerande Socialdemokraterna varit när någon har dragit ett skämt de senaste 100 åren
– Det har historiskt inte gått att säga någonting utan att på något sätt förhålla sig till det här jättepartiet, säger han. Och det måste vara unikt, att i ett demokratiskt land ha ett parti som tagit så mycket plats i livets alla skeden.
Nästan inga kvinnor
Det är inte så många kvinnor i med i Högerhumor. Schlagerdivan Anita Lindblom är den enda som fått ett eget kapitel.
– Det är inte mitt fel. Humorhistorien domineras av en herrans massa män. Lindblom är ju egentligen lite inkuppad också, hon var ju inte i första hand humorist.
Kalle Lind menar att det finns färre kvinnliga högerhumorister även i dag.
– De flesta kvinnliga komiker med en uttalad politisk agenda är, i större utsträckning än sina manliga kollegor, vänster.
Svårare med samtiden
Men han erkänner att det är svårare att ringa in sin samtid än historien. Och ”Högerhumor” har fått kritik för att vara mer detaljerad i sin beskrivning av mitten av 1900-talet än 90-00-och 10 talen. En kritik Kalle Lind till viss del ser som berättigad. Till exempel nämns inte Killinggänget överhuvudtaget i boken.
– De var ju uttalat apolitiska på 90-talet, när politik var det ohippaste som fanns. Men nu är det inne igen och det skulle vara intressant att skriva om, säger Kalle Lind och fortsätter:
– Om man spekulerar fritt känns det som att hela höger-vänsterskalan finns där nu. Lokko åt vänster, Schyffert vänstersosse, Rheborg någon form av marknadsliberal och så Robert Gustafsson på den gubbgnälliga det-var-bättre-förr-flanken. Det kanske blir ett Killingappendix till boken.
Folkbildare
När jag säger att jag gärna hade läst ”Högerhumor” i gymnasiet berättar Kalle Lind att han fått samtal från lärare som ringt och sagt att de använt hans tidigare bok ”Sverige för idioter” i undervisningen.
På frågan om han är en folkbildare svarar han att han tycker det är för pretentiöst att kalla sig själv för det.
– Men om någon annan gör det blir jag förstås smickrad.