Årets Nobelpristagare i litteratur, Alice Munro, kommer själv inte vara på plats vid tisdagens ceremoni i Stockholm. Istället kommer hennes dotter Jenny Munro och tar emot hennes pris.
Kulturnyheterna har träffat Jenny Munro, som berättar hur hennes syn på mammans skrivande har förändrats genom åren.
– På 60-talet, när mamma bodde i Victoria, återfanns en artikel i tidningen. Rubriken löd: ”Hemmafru finner tid att skriva”. Där fanns ett fotografi också och vi läste om hur svårt det var för mamma att skriva på grund av hushållsarbetet och barnen, säger Jenny Munro.
”Hon lämnade nästan sin kropp”
Dåtidens journalister som fokuserade på svårigheterna för Alice Munro att vara både mamma och författare kan väl knappast tro sina ögon i dag, när dottern Jenny är i Sverige för att ta emot den finaste utmärkelse litteraturvärlden har att komma med: Nobelpriset i litteratur.
– Emellanåt var det som om hon nästan lämnade sin kropp. Vid dessa tillfällen satt hon kanske i en fåtölj eller med mig på bussen och hade blicken ut genom fönstret. Det syntes att hon inte var där. Hennes ansikte skiftade i uttryck och jag förstod att hon arbetade med något viktigt.
Omskakad av mammans verk
Men att läsa sin mammas berättelser kunde vara omtumlande för ett barn:
– Jag minns när jag började läsa dem. Jag var fascinerad, men samtidigt lite omskakad.
Minns du varför du blev omskakad?
– Kanske för att jag började läsa dem som ung, när de egentligen var skrivna för vuxna. Och kanske blev jag omskakad över det inre, rika liv som rymdes inom min mamma.
Råddes skriva längre
Svenska Akademien kallar Alice Munro för ”den samtida novellkonstens mästare”. Det kan vara svårt att föreställa sig att hon en gång i tiden kände sig otillräcklig med att bara skriva små korta noveller.
– Som mycket ung ville hon skriva en roman som skulle heta ”En vit rävs död”. Eller ”The Norwegian”, som vi kallar den vita räven i Kanada. Och hennes pappa var en rävbonde. Då skulle hon bli tagen på allvar. Hon fick ofta rådet att skriva en roman i stället för noveller till tidskrifter, berättar Jenny Munro, och fortsätter:
– Hon försökte arbeta med romanen, men kunde inte. Sen insåg hon att novellens form föll sig naturligt för henne. Hon tyckte nog att det var viktigt att vara koncis. Att uttrycka sig tydligt på ett begränsat utrymme.