– Det är viktigt att det finns någonting att slå vakt om i den traditionella idén om museer. Det finns ju olika aspekter på vad ett museum är och vad ett museums syfte är, men en poäng med ett museum är att visa fram det främmande. Det tror jag ökar toleransen, säger Johan Lundberg.
Litteraturvetaren, författaren och debattören menar att vår tids kulturpolitik präglas av ett slags samtidsängslighet. Kunskap relativiseras när ”alla är experter på sig själva”, som det står i Riksutställningars rapport ”Museerna och mångfalden”. Och i viljan att anpassa innehållet för den nutida publikens preferenser blir museernas roll oklar.
– När vi vill gå ut på gatan och lyssna på de här människorna som finns utanför museet och deras historier, och det är viktigare att historikerna lyssnar på människorna utanför museet än att människorna utanför museet lyssnar på historikerna... Då kanske man ägnar sig åt något annat än museal verksamhet, säger Johan Lundberg.
Varningsskyltar räcker inte
Det man vill göra är ju inte att sopa museerna rent. De faktiska identitetspolitiska åtgärder som har vidtagits är kanske exempelvis att sätta upp en förklarande text bredvid Dardel.
–Nu säger man till exempel i den här broschyren från Riksutställningar att detta räcker inte. Underförstått är ju att man måste gå mycket längre, säger Johan Lundberg.
Kulturfientlig identitetspolitik
Museerna håller på att bli instrument för det Johan Lundberg kallar en kulturfientlig identitetspolitik. Han menar att inom identitetspolitiken, dit han räknar genusteori, postkoloniala studier, ras- och vithetsstudier samt intersektionalitet, har man en syn på kulturen som söndrande.
När man sätter upp varningsskyltar vid otidsenlig konst visas ingen tilltro till kulturens allmänmänskliga tilltal, eller till människor. När museerna förutsätter att man, för att locka en publik av exempelvis annan bakgrund än europeisk, måste förändra museernas utbud hänfaller man åt en essentialism som snarare är rasistisk än främjar mångfald.
Tilltagande ideologisering
Johan Lundberg hänvisar till Miljöpartiets kulturpolitiska program, där det föreslås att alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna i Sverige ska genomgå kurser i intersektionalitet och postkoloniala teorier. Perspektiv som är betydligt mer ideologiska än vad de låter ana, menar Johan Lundberg. Och den miljöpartistiska ambitionen är symptomatisk för den tilltagande ideologiseringen av kulturen, kulturpolitiken och institutionerna, menar han.
– Mina farhågor är mycket enkla. Det är att motsättningarna i samhället ökar, historielösheten ökar, och mångfalden minskar. Det är mycket enkelt på det sättet. Mångfalden minskar därför att man utestänger människor som inte sympatiserar med den identitetspolitiska ideologin, säger han.