Martina Montelius kluckar igenkännande när vi går genom den glasade landgången för att stiga ombord, ”en födslokanal” kallar hon den. Det var när Martina Montelius själv deltog som författare i en litteraturkryssning med tusen deltagare som idén till romanen ”Oscar Levertins vänner” föddes.
– Det är ovanligt med en publik vars uppmärksamhetsnivå är så pass hög. 90 procent är helt totalt koncentrerade, säger Martina Montelius och demonstrerar den iakttagande, koncentrerade blicken med lätt rynkad panna.
Majoriteten av publiken på litteraturkryssningen var ”kulturtanter”. Montelius ser kulturtanten som ett sätt att leva snarare än som ett begrepp. En livsstil som är väsensskild från kulturmannens självupptagenhet.
– Det handlar om att inte konstant detaljstudera sig själv och sina tarmrörelser – utan om att lyfta blicken en aning och betrakta resten av världen. Det tror jag är en viktig beståndsdel i kulturtanten, säger Martina Montelius.
Tar inte plats
Huvudpersonen i Martina Montelius kryssningsäventyr, Boel Märgåker, 62 år, föreläsare i svenska språket och även grundare av litteraturföreningen Oscar Levertins vänner, är inte den som tar plats – även om hon gärna skulle vilja.
– Hon vill supa, knulla och knarka. Hon är inte oskuld, men i sitt liv har hon ägnat sig så mycket åt sexuell tjänstgöring, åt att ha sex på andra människors villkor. Nu ska hon göra det hon själv längtar efter, som att ha sex med andra tanter – andra tjocka tanter.
Kryssningen innebär slutet
I varje enskild del av sitt liv har Boel Märgåker tagit för vana att göra saker hon inte vill göra. Litteraturkryssningen innebär slutet för det.
– Hon har ingen anledning att lyda någon längre – då gäller det att inte göra det i alla fall av gammal vana, vilket jag tror att många gör. Och jag hoppas att den här boken kommer leda till en våg av subversivt beteende från kulturtanternas sida, säger Montelius och lägger upp ett asgarv.
”Underskattar kulturtanters förmåga”
I romanen blandas drastisk humor med smärta och övergrepp, en stil som känns igen från förra romanen ”Främlingsleguanen”. Montelius menar att både skapandet av kultur och längtan efter att ta emot kultur springer ur någon form av smärta eller frustration. Just kulturtantens ålder och livserfarenhet gör henne extra lämpad att ta till sig kultur.
– Det är en av de saker som ibland irriterande att man ibland underskattar kulturtanters förmåga att ta emot vissa typer av konstnärliga uttryck. Att man inte tål hur mycket sex eller ångest som helst, men det är säkert kulturtanterna som haft mest sex eller mest ångest. Det är inte så att man glömmer bort allt bara för att man fyller 60.
– Det som också skiljer den typiska kulturtanten från hennes man, som ibland sur sitter bredvid, är förmågan fortsätta vara intresserad av saker, trots att man gått igenom många sorger och umbärande. Viljan att ta till sig det som är, trots allt intressant eller omstörtande eller vackert. Att inte ha släckt ner sina lanternor, det är det som gör att jag dyrkar kulturtanten – den förmågan.