Han debuterade 2008 med romanen The Scent of Bliss. ”Joburg blues” är den första som översätts till svenska, Jan Ristarp står för översättningen. I romanen växer huvudpersonen upp på ett katolskt barnhem under apartheidregimen, av en slump blir han journalist och sitter senare oskyldigt fängslad i 18 år. Boken berättar om hur livet blir när han kommer ut, och hans kamp för att anpassa sig i det nya Sydafrika.
Kulturnyheternas litteraturkritiker Ingrid Elam recenserar.
Ur ”Joburg”:
”Jag tillstår det gärna, jag är inte någon Desmond Tutu, eller en Nelson. Jag har kommit att inse att det som ligger under min skenbara likgiltighet är en oupplöslig ilska, ilska i mitt sökande efter mening. Det finns en risk för att jag kommer att dö utan att fullständigt ha blivit av med det här tillståndet och åldras med en pyrande indignation, en känsla av vrede som ligger på lur.”
Ilska och vrede talar han om, huvudpersonen i romanen, är det grundstämningen i den?
Nej, snarare tvärtom skulle jag vilja säga. ”Joburg blues” är en underbart skruvad och poetisk berättelse om en man som kommer ut ur fängelse till en totalt förändrad värld. Nelson Mandela är inte bara fri, han har fått ge namn åt stadens största bro, och denna bro blir ett slags knutpunkt vår namnlöse berättare i sina planlösa ströverier i staden. Och det första som händer honom där är att han blir skjuten av en svart man med vackra tänder.
Världen är alltså fortfarande lika våldsam som när han åkte in i fängelse?
Ja, men våldet kommer från nya oväntade håll och verkar helt meningslöst. Berättaren letar efter mening. Han har ingenstans att ta vägen, han tvättar sig på offentliga toaletter och sover på gatan, men han minns en väldigt stark kärlek till jazzsångerskan Desiree från tiden före fängelset. Han söker upp henne och hon visar sig nu vara framgångsrik jurist – så mycket har ändå förändrats, inser läsaren, utan att få det skrivet på näsan.
Är det här en politisk roman?
Ja, Mohlele lyckas skriva samhällskritik utan att ta tydlig ställning. Han målar situationer, och lyckas ge dem en komplex och fantasieggande bild av Sydafrika efter apartheid. Korruption, AIDS, terrorrattacken den 11 september – berättaren noterar allt men dröjer inte vid något.
Så vad gör han, hur tar han sig fram i det nya Sydafrika?
Han söker efter de små tingen som håller ihop tillvaron och skapar mening åt livet, han styrs av kärleken till Desiree och till musiken, försöker värna dem i en värld där de som tidigare var förtryckta nu gör lysande karriärer. Det är lätt att tycka om denne antihjälte, han kan uppskatta den absurda humorn i tragiska situationer. Han är hårt drabbad utan att se sig själv som offer och han berättar på en så egensinnig prosa.