”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Med den motiveringen utsågs Svetlana Aleksijevitj i dag till årets nobelpristagare i litteratur.
När SVT når henne i hemma i bostaden i Minsk har hon inte själv hört nyheten.
– Var har ni hört det? Det står ingenstans säger hon.
Kan du beskriva dina känslor?
– Oj, det är svårt att beskriva, men det är ju fantastiskt, säger Aleksijevitj.
”Har många idéer”
I SVT:s direktsändning översätter förläggaren Svante Weyler författarens reaktioner.
– Det är stort att få priset och jag tänker mycket på tidigare pristagare: Ivan Bunin, Boris Pasternak. Jag var hemma och sysslade med hemsysslor när jag fick samtalet.
Svetlana Aleksijevitj säger att hon kommer att närvara vid ceremonin i Stockholm den 10 december.
– Jag har många idéer om nya böcker och hoppas att det här skänker mig frihet att jobba med dem. Tack Sverige.
Den sovjetiska erfarenheten
Svetlana Aleksijevitj har i trettio år arbetat på Utopins röster, ett projekt som kallats ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.
2013 kom den femte och sista delen i sviten: ”Tiden second hand: Slutet för den röda människan”. Bokserien består också av ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, ”Bön för Tjernobyl”, ”De sista vittnena” och ”Zinkpojkar”.
Förlaget är överväldigade
På svenska förlaget Ersatz är man överväldigade av beskedet. I bakgrunden hörs jubel och ljudet av alla förlagets telefoner som ringer samtidigt när en entusiastisk omvärld försöker komma fram i glädjeyran. Ola Wallin försöker att genom sorlet sätta ord på varför Aleksijevitj var ett självklart val.
– Hennes betydelse inte minst för den ryskspråkiga litteraturen kan inte överskattas, hon har som ingen annan porträtterat sovjetmänniskan och alla individers situation under den eran. Hennes böcker är fantastiskt stor litteratur, säger Ola Wallin.
Bläddra i bildspelet för att se Kulturnyheternas extrainsatta sändning samt ett inslag om pristagaren.
Fakta: Svetlana Aleksijevitj
Svenska Akademiens motivering: ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Född 1948 i Ukraina, med en vitrysk far och en ukrainsk mor. Familjen flyttade till Vitryssland.
Har arbetat som lärare och journalist. Debuterade som författare 1985.
Hennes kritik mot Lukasjenkoregimen har gjort att hon i perioder har tvingats utomlands. År 2000 lämnade hon landet efter trakasserier. Bland annat var hon fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008. Sedan fyra år bor hon åter i Minsk.
”Utopins röster”, hennes stora livsverk, består av fem böcker: ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (1985) handlar om kvinnorna som stred för Röda armén under andra världskriget. ”De sista vittnena” (1985) handlar om barnen under kriget, varav många blev föräldra- och hemlösa och led svårt av svält. ”Zinkpojkar” (1990) handlar om de sovjetiska soldater som skickades till Afghanistan. I ”Bön för Tjernobyl” (1997) utgår hon från människorna som drabbades av den stora kärnkraftsolyckan 1986. ”Tiden second hand” (2013) handlar om Sovjetunionens fall.
Hon har själv nämnt sjuksköterskan och författaren Sofja Fjodortjenkos anteckningar av soldaters vittnesmål från första världskriget samt Ales Adamovitjs skildringar av andra världskriget som förebilder.
Källa: Svenska Akademien, Nationalencyklopedin.