2004 skickade Kiruna kommun ut ett av de mer uppseendeväckande pressmeddelandena i svensk kommunhistoria. Journalister och arkitekter vittrade jobbmöjligheter. Rubriken löd “Vi ska flytta en stad”. En stadsomvandling som nu har inletts och är en säkerhetsåtgärd till följd av de deformationer i marken som drygt 100 år av gruvbrytning orsakat.  

Detta unika skeende tematiseras i Ann-Helén Laestadius i augustprisade roman “Tio över ett” genom berättarjaget – gruvarbetardottern Maja. Maja är plågsamt medveten om sprängningarna i gruvan. Hon ställer klockan varje natt – tio över ett – och våndas till dess att sprängningarna är över. Det skallrar i fönsterrutorna och prydnadssakerna hoppar i hyllorna. Var natt är hon redo för evakuering, redo att vara den som räddar sin familj från dödsraset. 

– Jag själv var aldrig rädd för sprängningarna, så som Maja är, säger Ann-Helén Laestadius som föddes i Kiruna 1971. 

Kiruna är landets nordligaste bruksort, helt avhängig av den stora arbetsgivaren, LKAB. Slutet av 70- och början av 1980-talet var hårda år för LKAB. Kunderna försvann, delvis till följd av en global stålkris.  

– Min stora skräck som barn var inte sprängningarna utan att min pappa skulle förlora jobbet och att vi skulle tvingas flytta. Den skräcken jag kände använde jag i Maja, säger Ann-Helén Laestadius. 

”Vi hamnar alltid sist”

Kulturjournalistikens behandling av barn- och ungdomslitteraturen är styvmoderlig. Ungas läsning är dock på tapeten, en fråga som aktualiserats av Pisa-resultaten och larmen om ungas minskade läsförståelse. Rabalder på kultursidorna blir det även när det ändras i barnboksklassikerna. Medan kritik och djupare analyser av barn- ungdomslitteraturens tematik, stilistik och hypertexter är sällsynta.

– I Kulturnyheternas första sändning efter tillkännagivandet av augustprisnomineringarna nämndes inte ens barn- och ungdomskategorin. Vi hamnar alltid sist, säger Ann-Helén Laestadius.

Mediernas dubbelmoral

Tidigare i höst tillsatte regeringen en Läsdelegation med uppdraget att locka unga till läsning som ett led i att öka läsförståelsen. Ann-Helén Laestadius utsågs till en av delegationens sex ledamöter. Hon ser att ungdomslitteraturen är ett kunskapsglapp bland föräldrar och kulturjournalister.

Vad går förlorat när kulturjournalistiken försummar ungdomslitteraturen? 

– I journalistiken talas det mycket om att unga läser allt mindre men det är inte så konstigt när man i medier fokuserar så lite på ungdomslitteratur. Vi måste ge den litteraturen en status för att barn och ungdomar ska se att det finns en status i att läsa. Föräldrar brukar vara bra på att läsa högt för barnen då de är små men när de kommer upp i tonåren lämnas de ofta att hitta litteratur själva. Om man som vuxen inte är inläst på vad som finns så kan man inte ha ett utbyte med sina tonåringar om litteratur, säger Ann-Helén Laestadius. 

“Jag minns känslorna” 

I romanen ”Tio över ett” accelererar Majas fruktan till panikångest och dödsrädsla. En rädsla som också hör till ungdomsåren, då den första föraningen om att man är dödlig och att människor man älskar ska dö får grepp om en.

Ann-Helén Laestadius skildrar en tonårstid då allt räknas dubbelt. En tid när allt är symboler och förälskelse kan byggas från ingenting.

En utlånad tröja på en skolutflykt är ett frieri – ett löfte om kärlek. 

– Jag skrev mycket dagbok under tonåren och de jag har läst om. Och sen så har jag ett extremt gott minne, på gott och ont. Jag kan ta mig tillbaka till känslan av rädsla inför att pappa skulle förlora jobbet och den fullständigt paralyserande sorgen och dödsskräcken första gången en nära släkting dog. Jag minns verkligen känslorna, säger Ann-Helén Laestadius.  

Från morska till tårögda  

Ann-Helén Laestadius har skrivit om Kirunas stadsomvandling förut. För ett par år sedan kom reportageboken “Bromsgatan – vi som bodde på gårdarna” där Ann-Helén Laestadius intervjuat de människor som bott i uppgångarna på hennes barndomsgata.  

– Allt bottnar i mitt personliga vemod kring det som håller på att hända i Kiruna. Jag tycker att man pratar så mycket om vilka hus man ska flytta och vilka vägar man ska bygga men ingen pratar om känslor. Ingen vet hur vi kommer att må när allt är klart. Hur kommer det kännas när ingen har kvar sina minnen i form av fysiska platser eller hus. Vad händer med en människa när alla ens minnen förvandlas till grushögar?

Hur låter opinionen bland Kirunaborna? 

– Man godtar det som LKAB behöver. Man har inget val. Människorna jag intervjuade var till en början morska inför flytten, de framhöll gruvans behov. Men det slutade ofta med att de satt med tårar i ögonen och blev känslosamma inför det som sker, säger Ann-Helén Laestadius.

Mellan identiteter

Ann-Helén Laestadius romandebuterade 2007 med “Sms från Soppero”. En roman hon skrev på ett par veckor efter att Nordiska museet utlyst en tävling för berättelser om “att vara ung same idag”.

“Sms från Soppero” handlar om Agnes som bor i Solna med en samisk mor och en svensk far. Hon förälskar sig i en renskötare och börjar lära sig samiska i smyg. Det har blivit fyra böcker om Agnes och identitet – om att vara klämd mellan identiteter, att inte vara nog av något. Psykologi och politik sammanvävt.  

– Min mamma är same men jag fick inte lära mig samiska. Utan språket är känslan av tillhörighet inte helt komplett. Min mamma gick i nomadskola och fick där lära sig att skämmas för sitt språk. 1970-talet var också en tid när man avrådde föräldrar från att lära sina barn två språk samtidigt, man sa att det gjorde en halvspråkig, säger Ann-Helén Laestadius. 

”Kraften kommer inifrån”

Sápmi tar en allt större plats i kulturen. Amanda Kernells film ”Sameblod” hyllas på filmfestivalen i Venedig, i höstens stora SVT satsning Midnattssol är den samiska kulturen ett huvudmotiv och Författarförbundet satsar på samisk litteratur. En lättad skuld ger kraft och mod att yttra sig.

– Generationerna samer före mig har varit väldigt präglade av skam och skuld. Min generation är mittemellan, vi har inlett kampen för att ta tillbaka språket. Men det som är jätteintressant är den unga generationen, de som är födda på 90-talet. De är de första som inte är tyngda av den gamla skulden. De tar plats, kraften kommer inifrån, säger Ann-Helén Laestadius.