Målgruppen är norska 15-åringar.
Hetstittar gör barn, unga vuxna och vuxna-vuxna. I och utanför Norge. Hva skjer?
Det handlar om Skam. NRK-serien som följer ett gäng ungdomar första året på gymnasiet i Oslo. De blir förälskade, kräk- och hångelfulla, på grund av livet uppfyllda och av detsamma nedslagna. Eva, 16, och Noora, 16, är huvudroller i de två första säsongerna. I dagarna har den tredje säsongen premiär. Den handlar om Isak, 17, höstterminen i tvåan.
Danska Politiken skriver, ”Verdens bedste ungdomsserie er norsk”. Nu ska samma sak skrivas på svenska. Varför? Därför:
Det påminner om ”Mitt så kallade liv”, med en ung Claire Danes 1995 och brittiska Skins från 2007. Serier som kittlar nostalginerven hos en före detta ung. När Eva blivit dumpad och känner sig hatad av hela skolan efter att ha ”hookat” med ”feil fyr” på en fest spelas Imogen Heaps överdrivet existentiella hitlåt ”Hide and seek” från 2005. Känslan av att nästan allt spelar nästan all roll i hela världen hela tiden, och att allt annat kan dra åt helvete, återuppstår i bröstet.
Alla. Problem. Fundamentala.
Fast att Skam påminner om föregångare på samma tema, är serien mer avancerad. Skaparna har inte litat blint på sina egna gymnasieminnen, utan sökt efter nya. Berättelsen är noga underbyggd, genom tretimmeslånga djupintervjuer med norska tonåringar från hela landet. Ingen traditionell pr för serien har gjorts. Allt händer digitalt. Tittarna söker sig själva till karaktärerna, som går att följa på Instagram. De ”riktiga” skådespelarna gör, med något enstaka undantag, inga intervjuer.
Seriens regissör och manusförfattare Julie Andem säger sig ha dragit nytta av den så kallade NABC-metoden (needs/approach/benefit/competition), utvecklad vid Stanford-universitetet i USA, egentligen för produktutveckling.
– Jag vill identifiera ett behov, och sedan täcka det med en produkt i form av en historia. Behovet är vad målgruppen saknar, säger hon till norska Rushprint.
En steril, industriteknisk metod att undersöka ungas känslor på genom samtal.
Julie Andem identifierade ett kollektivt illamående. Norska gymnasieelever vill vara högpresterande, men känner ofta att de inte lyckas möta kraven, och blir olyckliga. Inga överraskningar alltså.
Andem säger att hon vill tackla den ångesten med humor. Skam ska vara en blandning mellan såpopera, socialrealism och sitcom.
– Om du kan skratta åt din egen otillräcklighet blir inte fallhöjden så hög. Humorn är ett vapen mot känslan av skam, berättar hon.
Det känns som ett skämt, på allvar roligt, att denna slutsats om tonåringars prestationsångest dras utifrån en modell som skapats för att förstå produkter, när anledningen till ungas samtidsoro ofta tillskrivs en maskinellt oflexibel och prestationsinriktad arbetsmarknad och skönhetsindustri. Alltså att människor måste vara produkter.
Julie Andems NABC-strategi är därför genial. Samma verktyg som slagit knut på unga vuxna kan knyta upp dem. Inte för att Skam gör anspråk på att få seriens målgrupp att må bättre, utan för att den förstår dem. Budskapet når fram.
Det blir ofta oärligt när vuxna ska berätta om unga. Skams framgång tyder på att serien klarat provet. Eva, Noora och Isak är tillräckligt lätta att vilja följa och tillräckligt svåra för att inte tröttna på det. Och så ser skolgården exakt likadan ut som den gjorde för tio år sedan.
I Sverige finns första säsongen av Skam ute på SVT Play nu.