Det har stormat kring teatern i år. Samtidsteatern har inte tvekat att ta upp debatter från samtiden i verklighetsbaserade föreställningar som ”Kapten Klänning”, ”Johanna” men inte minst om gestaltningar av den svenska rasismen.

”Måste sluta med detta mögliga Tjechoveri”

Nils Poletti är en av regissörerna som bidragit till uppsvinget för nyskriven dramatik med föreställningar som ”Carolus Rex” och ”Sånger för Norden”.

– I en tid av demokratisk kris – som vi har i det här landet – växer ett relevant behov att prata om vår samtid och att ta ställning. Och det är de aktörerna som måste få komma fram så att vi slutar med detta mögliga Tjechoveri och Ibseneri som är så förutsägbart och tråkigt och intetsägande. Och i stället faktiskt uppmuntrar och lyfter fram de människor som vill prata om vår nutid, säger han. 

Men den nyskrivna dramatiken har ändå varit något trevande enligt Nils Poletti som även saknar ett levande samtal mellan svenska dramatiker.

Kulmen på utveckling

Enligt Ylva Lagercrantz Spindler, teaterkritiker i Svenska Dagbladet, blev 2014 en slags kulmen för tendenser inom teatern som funnits med länge.

– Jag tänker på Genuskommittén som tillsattes 2004 och Mångkulturåret 2006. Det var ju tydliga kulturpolitiska åtgärder för att förändra ojämställda förhållanden i scenkonsten. Nu finns det sådan scenkonst alldeles av sig själv, säger hon.

För 2014 var ett politiskt teaterår med många föreställningar som tog sin utgångspunkt i samtidens stora frågor.

Teateråret ”lite svart och vitt”

Men Nils Poletti hade önskat sig antingen mer radikal eller mer nyanserad dramatik.

– Det har varit lite svart och vitt kring mycket. Lite plakat:igt, så där. Ingen skugga ska falla över plakatteatern, för den tycker jag också om, men däremot hade jag velat se vassare saker som problematiserar mer, säger han.

– För jag kan uppleva att många av de uppsättningar som handlar om rasism eller fascism har så självklara svar. Publiken kommer in, tycker en åsikt, får en åsikt som de redan tycker serverad, går därifrån och är nöjda med sig själva, säger Nils Poletti.

Poetisk plakatteater – politisk teater i ny tappning

Men kanske uppfann den politiska teatern också ett nytt grepp. Det menar Ylva Lagercrantz Spindler.

– Poetisk plakatteater vill jag kalla det – och mynta som begrepp. Det finns ett stort konstnärligt värde i uppsättningen och ändå framför man något politiskt. Det är alltid svårt att hitta balansgången. Men två som gör det väldigt väl är Jonas Hassen Khemiri i ”Ungefär lika med” där han är konsumtionskritisk och talar om romer och uteliggare.

– Men även Mirja Unge har nu haft premiär på en ny pjäs, ”Johanna”, där man kan diskutera om det blir bra eller dåligt. Jag vet att det uppstått två läger hos teaterkritikerna. Men jag tycker att hon står för en poetisk plakatteater.

Precis som Nils Poletti önskar sig också Ylva Lagercrantz Spindler önskar sig fler perspektiv på teatern år 2015.

– Så länge jag hållit på med teater har jag saknat mer utomeuropeiska pjäser. Apropå att få in många nya röster vore det en naturlig väg att gå, säger hon.