Att det skulle bli spektakulärt betvivlade jag aldrig – Fura dels Baus och Carlus Padrissa har gjort många omsusade operaproduktioner. Men aldrig i Västerbottnisk kasernmiljö.

Richard Strauss erkänt svårsjungna opera, egentligen ett freudianskt kammarspel, är här uppblåst i skala 40 x 200 meter. Med den krävande jätteorkestern inomhus i en gymnastiksal.

Världsklass

Det låter fantastiskt. Trots att orkestern egentligen är för liten, trots en monstruöst komplicerad mikrofonlogistik. Dramatiskt och stiligt! Stor insats från Rumon Gamba och hans Umeåorkester, för att inte tala om Ingela Brimberg i titelrollen. Inget annat än världsklass. Och Ingrid Tobiasson, 60+, i praktform som modersmonstret med krälande ”fura dels baus” i släptåg som en jättelik larv.

Kraftfulla symboler

Dramat bygger på grekisk mytologi, på Sofokles tragedi. Men hos Strauss är det ett stycke superexpressionism och en studie i tidstypisk sekelskifteshysteri. Och det är den aspekten som brukar styra.

Men här, i Umeå, tränger den storslagna gudasagan igenom. Gestalterna är sannerligen larger than life, och så kraftfulla att man förstår varför Freud ständigt återkom till mytologiska symboler.

Dessutom bjuds, med allt blod och eld, riktig gothic horror som får både black och death metal att blekna. Ganska så barnförbjudet.

Slår Stockholm

Det är i högsta grad lämpligt en kulturhuvudstad. Långt bättre än något Stockholm kunde åstadkomma när det begav sig 1998. Snacka om att Umeå är värt en resa. Fyra föreställningar kvar! Och senare i höst här i SVT.