De träffas under en tjänsteresa i Berlin 1953 och fattar tycke för varandra. Louise Hartung är intellektuell, avgudar Astrids författarskap och visar henne Östberlin. De blir snabbt nära vänner och inleder en intensiv brevväxling. Louise Hartung blir blixtförälskad.
Brevväxlingen är känd sedan tidigare, men i Jens Andersens Astrid Lindgren-biografi Denna dagen ett liv (2014) och Kristina Lindströms dokumentär En berättelse om Astrid Lindgrens liv och tid (2014) fokuseras det främst på den olyckliga kärlekshistorien: Hur Louise Hartung skickar blommor och presenter, bjuder Astrid till Berlin och skriver ”Jag vill smeka och kyssa din undersköna kropp”. Till sist förklarar Astrid att hon aldrig kommer att kunna besvara vännens kärlek.
Skrivande med nya ögon
I den nya boken Jag har också levat! har Jens Andersen, tillsammans med Jette Glargaard, sammanställt brevväxlingen i sin helhet. Den spänner över elva år, omfattar dryg 600 brev, och sträcker sig fram till Louise Hartungs död 1965.
Här vidgas bilden av deras vänskap. Breven visar vilken betydelse Louise Hartung hade för Astrid Lindgrens skrivande och syn på världen.
– Det finns så mycket som är intressant i de här breven. Louise fick på sätt och vis Astrid att se på sitt skrivande med nya ögon, säger Jens Andersen.
Astrid Lindgren skickar sina böcker till Louise Hartung, som arbetar med att få Tysklands krigstraumatiserade barn att läsa.
– Louise Hartung hade en vision om att man kunde hela barnens sår genom konst och kultur av hög kvalitet. Det var teater, film, litteratur och musik. Hon såg att Pippifiguren fick en nästan katarsis-aktig verkan på barnen som ju saknade en pacifistisk förebild. I Pippi fick de en stark förebild som inte missbrukade sin makt. Astrid tyckte det var fantastiskt att hennes litteratur kunde fungera på det sättet, säger Jens Andersen.
Pratar pornografi och klassisk musik
Vännernas brev skickas med förhållandevis korta mellanrum. De avhandlar vardagen och arbetet, men samtalar också livligt om sin omvärld.
– Det visar hur nyfiken och hungrig Astrid var på kultur, konst och politik. Under de här elva åren läser och diskuterar de Goethe och Henry Miller, pratar pornografi, de senaste filmerna och klassisk musik. Berlinbaserade Louise var ett fönster mot världen. Astrid fick något här som hon inte fick i Stockholm, säger Jens Andersen.
– Hon kunde säga saker till Louise som hon inte sa till någon annan i Stockholm. Det är stundtals väldigt privat. Astrid vågar visa den mörka sidan av sig själv, melankolin, mer än vad hon kanske gjorde i andra vänskaper.
Men det fanns uppfordrande sidor hos Louise Hartung. Kärleken till Astrid Lindgren gör att hon tidvis är närmast besatt av sin vän.
– Astrid berättade ingenting för Louise om sina vänner och väninnor i Stockholm, säger Jens Andersen.
– Nej det vågade hon inte. Louise tyckte att deras vänskap var unik och att Astrid skulle satsa på den, istället för att plottra bort tiden på andra vänner. Astrid var så feg att hon faktiskt lät bli att berätta om de andra vännerna, säger Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman.
”Breven ska brännas”
Det är ju privata samtal, minst sagt. Vad hade de tyckt om att hela brevväxlingen nu ges ut?
– Ja du, jag vet faktiskt inte…, säger Karin Nyman.
– På ett ställe skriver Louise Hartung faktiskt att ”breven ska brännas”. Samtidigt såg hon till att Astrids brev skulle skickas upp till Stockholm efter hennes död. Det som får mig att känna att breven borde ges ut är att Astrid och Louise hade ett mycket stort intresse för andra människors dagböcker och brevväxlingar. De tyckte att de sade något centralt om det mänskliga, om förhållandet till kärleken och samhället. Med den här boken vill vi visa vilka tankar som funnits, säger Jens Andersen.
Ni har inte tvivlat, känt att det är för privat?
– Vi har gjort ett urval. Det finns delar av brev där Louise Hartung är helt utom sig. Förtvivlad över det hon inte kan få. Där har vi känt att ”här är Louise för sårbar” och valt att inte ta med det.