Premisserna låter onekligen eggande:

En ung iransk-amerikansk regisserande kvinna som levererar en persiskttalande spaghettiwestern med vampyrtema – det har vi garanterat inte sett förut.

”A Girl Walks Home Alone at Night” utspelar sig i den fiktiva iranska, spökstaden Bad City, där ett fåtal arma och i många fall degenererade själar är hemsökta av en skateboardåkande vampyr. Klädd i svart heltäckande chador glider hon omkring, späd men dödlig, och med en tydlig feministisk agenda – hon slaktar nämligen bara onda män.

Gjorde grafisk roman

Den James Dean/tidig Mickey Rourke-like Arash träffar henne på gatan en natt på väg hem från en maskerad (passande nog utklädd till Dracula) och något slags tycke uppstår.

Det är uppenbart att Ana Lily Amirpou gillar sin långsamt rullande blodsugare. Först gav hon henne en kortfilm, och när regissören sedan gjorde den här långfilmsdebuten skrev/ritade hon samtidigt en grafisk roman om samma historia.

Produktiv och fantasisprängd är Ana Lily Amirpou med andra ord – och utrustad med en referensram djupt marinerad i genrefilm och amerikansk postmodernism.

”Mer välkammat än Lynch”

”A Girl Walks Home Alone at Night” är stöpt i svartvit, stiliserad serietidningsestetik med ett soundtrack som låter som en mix av Ennio Morricone och persisk schlager. Berättandet tassar fram, lågmält och sökande, men med plötsliga eruptioner av våld.

Många kollegor har refererat till David Lynch, men det här är mycket mer välkammat än så. Här finns inte den skönt kittlande friktion som det gjorde i framförallt Lynchs tidigare verk. Jag hittar snarare några stänk av Coppolas stiliserade Kain och Abel-drama ”Rumble Fish” och en rejäl dos Jim Jarmusch men mest av allt känns ”A girl…” ändå som en melankolisk Tarantino.

Snajdigt som sjutton men ärligt talat ganska… Tomt.

Gör kärlekshistoria

Med lite god vilja kan man ju själv proppa in sentenser bakom den fina fasaden, man behöver inte sträcka sig långt för att se det som en allegori över kvinnans situation i Iran, med tillhörande revanschlusta och frigörelse, men regissören verkar vara rätt trött på den västerländska synen på iransk film. I en intervju i Empire Online säger hon ungefär:

”Man kan inte vara iranier och fisa utan att det blir tolkat som något annat. Om du släpper dig, är det politiskt.”

Nåväl. Klart är i alla fall att hon gillar att göra egenartade utflykter i kända marker. Hennes nästa projekt lär vara en dystopisk kärlekshistoria, med Jim Carrey, som utspelar sig i ett kannibalkollektiv i Texas. Premisserna låter onekligen eggande…