Det är hjärtevärmande att minnas Bruce Willis som snuten John McClane och hur han spöade skiten ur ett gäng tyska bad guys i en skyskrapa. ”Nostalgi” brukar den där fluffiga känslan kallas.  “Die Hard” är ju en av världens bästa actionfilmer, så älskad att filmvetare till och med jämfört den med eposet om ”Odysseus” (som likt John McClane också var en etisk pragmatiker).

Regissören John Moore (vars CV inkluderar en remake av ”Omen” och en usel filmatisering av Tv-spelet ”Max Payne”) har fått uppdraget att blåsa nytt liv i Die Hard-serien och gör så genom att lägga handlingen i Moskva, ge John McClane en vuxen son som jobbar för CIA och sedan mala ihop allting med ryska skurkar med repliker från 80-talets videovåldsklassiker. ”I hate Americans – especially cowboys” fräser den ryska milisgangstern, som om Sovjetunionen fortfarande var ett allvarligt hot.

Den 25 år gamla filmen har förlorat lite av sin charm för varje ny uppföljare. Man kan likna det med en lång och plågsam åderlåtning av en frisk patient, som nu sjunkit till nya nivåer av blodfattighet med ”A good day to die hard”.  Bokstavligen.

I första ”Die Hard” byggde en stor del av stämningen på McClanes bara fötter – som i takt med att skurkarna fick övertaget trampades fulla av glassplitter. I ”A good day to die hard” skriker Bruce Willis ”I’m on fucking vacation!” gång på gång, innan han hoppar undan ytterligare en av alla hundra explosioner och landar (trots sin höga ålder) utan en skråma på flinten.  

Visst, ”Die Hard 4.0” var också pinsam med sin anakronistiska hackerskräck, men jag tappade ändå andan av besvikelse framför ”A good day to die hard”. Filmens mest tragikomiska stund kommer mot slutet: plötsligt måste pappa och son besöka Tjernobyl för att rädda det sociopolitiska världsläget undan ryska gangsters. En gudsförgäten plats uppskattningsvis en kvarts bilfärd från Moskva.