Grovt rasistisk, eller en av de mest verklighetstrogna moderna amerikanska krigsskildringarna? Åsikterna haglar kring veteranen Clint Eastwoods box office-succé ”American Sniper”, lagom inför upptrappningen till Oscarsgalan i februari.
Själv sugs jag direkt in i den skavande, obehagliga berättelsen om Irakveteranen Chris Kyle, ”USA:s främsta prickskytt genom tiderna”. Eastwood, som 84 år gammal fortfarande regisserar med självklar pondus, vet precis hur spänning på vita duken ska byggas upp och inleder ”American Sniper” med ett skolexempel på hur.
Kyle, färsk Navy Seal, ligger på ett tak i Falluja och övervakar omgivningarna runt en amerikansk trupp genom sitt kikarsikte. En civil irakisk kvinna med en pojke vid sin sida närmar sig soldaterna, men prickskytten är den ende som kan se att hon överlämnar en granat till pojken. Han måste ta ett beslut.
Det är en ohygglig scen, som Eastwood utnyttjar maximalt. Först genom att förflytta oss tillbaka i tiden till Chris Kyles barndom. Sedan, efter några ledtrådar till hans svartvita världssyn (ett patriotiskt hem i Texas, en far som definierar mänskligheten utifrån tre kategorier: ”får, vargar och fårhundar”) tillbaka till kikarsiktet, kvinnan och barnet.
Förstod vi inte tidigare vad som kommer att ske, vet vi nu.
Bradley Cooper (som har lagt på sig runt 20 kilo för rollen som Kyle) fungerar väldigt bra här, när han begränsar sina fysiska uttryck till ett minimum av känslor. På hemmaplan, med fru och barn, ser Kyle avtrubbad ut. I Irak, med geväret i hand, utstrålar han lugn och självförtroende.
Eastwoods ambition är, inser man snart, att låta Kyles perspektiv tala snarare än att placera hans handlingar i en större kontext. Att prickskytten själv aldrig ifrågasätter det uppdrag han åtagit sig framstår som logiskt, men varför gör inte Eastwood det? Det är trots allt fullt möjligt att troget skildra en människas öde och samtidigt problematisera kring dennes världsbild – i det här fallet en rasistisk, onyanserad sådan.
Kanske har det nu gått så lång tid sedan USA:s ”war on terror” att man ser möjligheter att inom populärkulturen handskas med det på ett annat sätt än i tidigare filmer som ”In the Valley of Elah” eller ”Green Zone” – som ställde berättigade frågor om amerikansk politik under de tidiga invasionsåren.
I stället bör ”American Sniper” ses som en parhäst till Peter Bergs ”Lone Survivor” från 2013. Båda filmer lägger fokus på den enskilda soldatens insats, vilken helt frikopplas från en politisk kontext.
Resultatet blir dessvärre en förskönande, svårsmält bild. Den människosyn som förmedlas, där lojaliteten till soldatgemenskapen går före allt och världen delas upp i ”goda” och ”onda”, utan gråzoner, får stå helt oemotsagd.
Slutbilderna i ”American Sniper”, som består av några dassiga amatörfilmer, är talande. Rader av flaggviftande amerikaner trotsar ett grått februariregn längs en motorväg i Texas för visa Chris Kyle sin respekt, när han körs 320 kilometer i en enorm konvoj bestående av 200 fordon.
Hade Eastwood försökt att krypa in under skinnet på de människorna, och den kultur som stolt producerar villiga rekryter som Chris Kyle till massiv krigsföring, hade det här kunnat bli en större film. Kapaciteten finns ju, det kan inte förnekas.
”American Sniper”
Betyg: 3
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Bradley Cooper, Sienna Miller, Kyle Gallner m fl