Amour vann Guldpalmen i Cannes och är utan tvivel en film av högt konstnärligt värde, fullkomligt genomförd.

Emmanuelle Riva och Jean Louis Trintignant spelar ett kultiverat och av kärlek sammansvetsat före detta musiklärarpar i 80-årsåldern. En stroke innebär början på ett sjukdomsförlopp, där maken vårdar sin fru i hemmet, ett förlopp som slutar i döden. Isabelle Huppert gör en mindre roll som den gemensamma, frånvarande dottern, som hyser ett kyligt och avskärmat bryderi om de två, självupptagen med utlandskarriär och stress som hon är.

Skådespeleriet är ypperligt hos alla.

Till skillnad från hur det ofta framställs på film, är döendet här en utdragen process.Gestaltningen av tiden i en vacker fransk gammal våning, då livet för de två i våningen krymper och skärs av, är på gränsen till olidlig att se. Rekvisitan och incidenterna är välbekanta och deprimerande, sjukbäddar, rullstolar, det obligatoriska fallet, den förlorade förmågan att tala.

Hanekes tablåer över rummen i en våning som förr var fulla av liv, konst och musik är kompositioner av tystnader och tomrum. En våning av röster och musik och berättelser, som förvandlas till röster och rop, röster och klagan.

Ja, det är en estetiskt stram, obönhörlig och plågsam berättelse. Det som är vackert är avsaknaden av prat, sentiment, filmisk manipulation. Bilderna är vackert komponerade tablåer, tysta.

Och livet och döendet går sin gilla gång.

Min invändning är denna: att trots att det är vackert gjort, med ett aktningsvärt mått av narrativ disciplin och formmässig briljans, vet jag inte varför man ska se den. Skeendet är så sant, att om man inte har sett det redan på nära håll i verkligheten, är det bara en fråga om tid innan man gör det.

Att delta i döendets mardröm, och se glimtarna av lättnad, igenkänning och gemenskap som kommer alltmer sällan. Eller låta bli. Vill Du ta en tugga av döden och svälja den, visst, kanske tillför den någon värdefull vitamin till Ditt näringssystem av livsvördnad, om den nu inte ökar på Din svartsyn.

Kanske kan det behövas, kanske inte.

Eller så kan Du vika en stund åt ett skratt med en vän, har jag lust att inflika.

Alla behöver inte se Amour.

Några, när de ser den, kommer att inse exakt vad som är viktigare att ägna tiden eller tankarna åt – och gå till verket.

Också en markör för en riktigt bra film.