Det var länge sedan en ny film av Tim Burtonbetydde att folk stannade upp och brydde sig. Och med ”folk” menar jag förståsmig själv.
Jag gäspade mig igenom den senastevampyrfilmen ”Dark Shadows”, stängde av musikalen ”Sweeney Todd” efter mittenoch orkade inte ens försöka med ”Alice i underlandet” trots 3D-hypen.
Kanske är 27 är för gammalt för att uppskattaBurtons stil? Jag förknippar fortfarande hans filmer med samma kulturella erasom ”pandatjejer” och communityt Skunk.nu.
Paradoxalt nog hade jag en ganska trevligupplevelse med ”Frankenweenie” – en film renodlad för yngre tittare (barn, ochvuxna Tim Burton-fans).
”Frankenweenie” använder samma charmiga stop-motion-animationsom i ”Corpse bride” från 2005 och berättar en ny variant av Frankensteinsmonster. Enligt samma recept av tonårigt ”utanförskap i villaförorten” somBurton slog igenom med i ”Edward Scissorhands” använder han Emo-ungen Victor. Han har inga vänner förutom sin familj och sin hund Sparky. När jycken bliröverkörd och dör lyckas Victor återuppliva den med hjälp av en blixtstorm. Tyvärrblir de andra killarna i klassen avundsjuka och konflikter uppstår.
Victors passionerade lärare i naturvetenskapfår skulden och till sist sparken för grabbarnas lek med liv och död. Hantycker att Victor borde bli vetenskapsman eftersom han vågar ställa de svårafrågorna. ”Vetenskap är inte gott eller ont – det handlar om hur man använderden” säger han, och alla lär sig en lagom svår läxa. Det är ju trots allt animerade barn vi talar om.
Mary Shelleys förlaga ”Frankensteins monster” har varit stilbildande för skräck och sci-fi-genren rent moraliskt – det vill säga att människan inte börleka Gud. Enligt Burton är det helt okej så länge man bara gör det med sinhund.
Frankenweenie
Betyg: 3
Regi: Tim Burton
Skådespelare: Winona Ryder, Martin Short