Film från Flandern! Det är inte bara en slogan med en fin allitteration, det har också kommit att blivit något av ett varningsmärke för den som gillar lättuggad fiktion i trivsamma miljöer. Vi andra har njutit av ett gäng svartsynta och lergeggiga dramer som stammat ur den – om man ska tro filmerna – bonnigt brutala belgiska regionen:

Bruno Dumonts bruntonade ”Flandern”, det sorgliga bluegrassdramat ”The Broken Circle Breakdown” och inte minst den mentalt svidande ”Bullhead” – och så då denna manusmässiga krumbukt, som till en början ter sig högst konventionell men som i sista akten mynnar ut i något slags skitig version av Lynch-surrealism.

Två bröder, den ene våldsbenägen och kriminell, den andre mer stabil och laglydig. Vi har sett det förut. För att uttrycka det milt. Från Kain och Abel och framåt.

Här handlar det om Kenny och Dave som begår ett brott tillsammans men bara den lätt psykopatiske Kenny åker fast och tillbringar fyra år i finkan, medan broder Dave klarar sig, och startar ett nytt Svensson-liv.

När den vandrande krutburken Kenny kommer ut riskerar allt som Dave har byggt upp att rasa samman. Speciellt knepigt är det såklart att han blivit ihop med Kennys gamla flickvän, och dessutom gjort henne gravid...

”Ardennerna” följer en väl nednött stig långt in i berättelsen, även om såväl de fysiska och psykiska landskapen är ovanligt mörka. Fotot går i princip hela filmen i stålgrått, miljöerna och människorna är slitna, här finns mycket lite som får oss att tro på Daves framtidsplaner. Att det ska gå åt helsike är givet. Frågan är bara hur. Och till vilken grad.

När Kenny har ställt till det ordentligt för sig, övertalar han brorsan att dra upp i titelbergen för att få hjälp av en gammal cellkompis (spelas av otäckt trollkarlslike Jan Bijvoet, från Alex van Warmerdams geografiskt närliggande ”Borgman”) och efter det spårar såväl Daves liv, som filmens stringens, ur totalt.

Vilket faktiskt är överraskande upplyftande.

Den manusförfattande regissören Robin Pront kastar genreförväntningarna över bord och smockar till med ännu ett lager mörker, och efteråt vacklar man ut och undrar vad det var som hände.

Mer nogräknade (och mindre avtrubbade) tittare kanske undrar vad Robin Pront och gänget vill säga – det är verkligen inte solklart – men jag kan inte låta bli att glädjas lite åt den totala nihilismen.

Även om den inte direkt gör att Flandern hamnar högre på listan över tänkbara resmål.