En niondeklass har en sårig och ångestfylld återträff 20 år senare. När konstnären Anna Odell långfilmsdebuterar står hon för manus, regi och spelar också sig själv i filmen. För fyra år sedan blev hon riksbekant genom sitt konstprojekt Okänd kvinna där hon spelade psykotisk och blev tvångsvårdad. Nu dramatiserar Anna Odell maktstrukturer, mobbning och hierarkier och hur oreflekterat vi förhåller oss till makt.

Hur är Anna Odell som filmskapare?

– Till min ohöljda förvåning är hon riktigt begåvad. Hon är ju en begåvad och kreativ konstnär, men det är ett långt steg till att göra en gedigen långfilm och det har hon faktiskt lyckats med, säger Fredrik Sahlin

– Det är en oerhört komplex film. Den första delen är som ett slags gestaltterapi där hon konfronterar sina gamla plågoandar. Sedan går det över i ett slags socialpsykologisk Uppdrag Granskning där hon ringer upp de riktiga klasskamraterna.

– Det som gör att filmen lyfter ytterligare är att hon förhåller sig fullkomligt respektlöst till filmmediets ramar och regler.

– Tillsammans med väldigt duktiga skådespelare lyckas hon sätta rejäl spinn på vanliga begrepp som identitet, skuld och ansvar.

Hur bra är det egentligen?

– Det är smart, benhårt, sant, roligt. Det här är den bästa, mest spännande svenska filmen i år. Vi ska vara jäkligt glada att hon inte blev bjuden på den där återträffen.

Se hela recensionen i klippet ovan.