Är det månne Valerie Solanas som har spökskrivit manus? I Woody Allens 43e långfilmsregi är i princip alla män svin eller åsnor. De är ego- och sexfixerade och bedrar utan en grisblink till eftertanke.

En bit in i filmen får vi se en uppgörelse mellan Cate Blanchetts Jasmine och Alec Baldwins Hal: Han en hänsynslös affärsman, hon en lyxhustru som vänder bort blicken för att slippa se hans skumraskaffärer (i sängen och på börsen). När Hal en dag berättar att han och den unga franska au-pairen älskar varandra, ramlar verkligheten in.

Även hos oss i publiken.

Plötsligt känns det som att tjuvtitta på Woody Allen och hans exfru Mia Farrow när hon får reda på att Woody och hennes vuxna adoptivdotter Soon-Yi är ett par.

Filmmakaren Allen brukar envist hävda att eventuella likheter mellan hans verk och hans privatliv är rena tillfälligheter, men i det här fallet, i just den här scenen, är det nog ingen tvekan om var Woody har hämtat sin inspiration. Kanske är det terapeutiskt självrening, men en sak är i alla fall klar; han målar inte upp sitt alter ego i vidare god dager.

Det här är alltså ingen one-liner-fest. När han återvänder till hemmaplan, efter ett decennium av luftigt underhållande turisttripper i Europa, är tonläget ett annat. Visst känner man igen det existentiella grundtema som genomsyrar i princip alla hans filmer. Det handlar om självbedrägeri, om människans eviga försök att fly insikten om varats intighet, men Jasmines värld är tyngre och hennes neuroser djupare än brukligt.

Man vet kort sagt inte om man ska skratta eller gråta. Oftast när det gäller Allen behöver man inte tveka om svaret på den klichéartade frågan. Men här har han dragit ner vitsandet till miniminivå, här får vi istället små lätta örfilar – först utan att märka något, det är lätt att tolka det som något annat, kanske som att gamle Allen slutligen tappat timingen men sedan, när sinnena kalibrerats utefter det här lilla men ändå betydande humörskiftet, faller bitarna på plats – och det blir tydligt att han inte bara är ute efter att roa.

Klassmotsättningar är ju inte heller direkt formfranska i den judiske jokerns fiktiva landskap, det brukar så att säga vara mer Groucho än Karl Marx. Men när Jasmine tar sina Versaceväskor och lämnar New Yorks jet set-liv för att flytta in hos sin syster Ginger i San Fransisco gör hon samtidigt en reverserad klassresa och Woody hade ju inte varit Allen om han inte hade sugit ut några fyndiga poänger ur denna frontalkrock mellan klasserna, men det är aldrig någon tvekan om var någonstans på samhällsstegen som hans sympatier ligger.

Den 77-årige filmaren är nämligen förbannad på de samvetslösa klippare som drog ner landet, världen, i ekonomisk kris. Han väljer att berätta om det via en personlig tragedi men det är inte svårt att läsa ”Blue Jasmine” som en allegori över finanskrisens USA, som efter eskapistisk frossande drabbats av ett brutalt uppvaknande, där Cate Blanchetts dovt lysande Jasmine får representera folket som stoppar huvudet i sanden, medan världens alla börshajar trängs i Hals genomruttna persona.

Det ovanligt sinistra slutet insinuerar att Allen inte spår någon gyllene framtid för mänskligheten.

För vare sig man eller kvinna.