Den holländske regissören Alex Van Warmerdam har gjort en gäckande gåtfull film om en främling som manipulerar sig in en i ett övre medelklasshem och sakta men säkert får det att falla samman.

Det är ett kärt tema nuförtiden; ondska som infekterar de besuttnas kuvöstillvaro. Verkligheten tar sig in, och verkligheten är förbannad.

Alltså en slags klasskamp i thrillerkostym.

Bäst i klassen är ju ”Funny Games”, och ”Borgman” har onekligen likheter med Michael Hanekes mästerverk, även om den inte är lika genial eller hemsk.

Den här Cannes-tävlaren från 2013 börjar med en människojakt. En gevärsbeväpnad präst och några armerade bönder drar genom skogen, letar efter utliggartyper som vi ser gömmer sig i jordhålor under marken. De lyckas hitta en av dem, jagar honom genom skogen men han kommer undan, och söker sig till de fina villorna vid trädens rand. Ber att få komma in och duscha.

Husägarna reagerar som de flesta av oss skulle göra om det dök upp en smutsig, skäggig man med galen blick, som vill komma in och ta ett bad.

Men vid en villa, en lyxig men grått bunkerliknande byggnad, slår inte dörren igen.

Mannen i huset blir istället provocerad och misshandlar karlen, vilket gör frun upprörd.

Den nyanlände har redan där lyckats så split mellan det äkta paret och snart har han nästlats sig in i deras hem. Förhäxar kvinnor och barn, manipulerar männen.

I en intervju säger Van Warmerdam själv att han inte alls tycker att ”Borgman” är knepig eller svår att ta till sig, och att namnet på huvudpersonen borde säga det mesta: Camiel.

Camiel?

Jo. Den katolska kyrkan fick till slut nog av allt nyandligt tjafs om olika ärkeänglars påstådda förmågor att hjälpa oss i vardagen, och författade ett 300 sidor långt dekret som skulle separera vidskepelsen från kyrkligt sanktionerad tro.

Det var alltså inte på medeltiden utan för 12 år sedan.

Om man nu anser att all religion är organiserad vidskepelse kan ju ett sånt dekret te sig lite udda, men visst, om man surfar webben åt fel håll finner man sig snart omgiven av foliehattar som tillskriver de olika ärkeänglarna nutidsanpassade förmågor.

Som exempelvis då Camiel, som man tydligen kan åkalla om man har tappat sina bilnycklar – eller tron på livet.

Men han är framförallt den ärkeängel som rent fysiskt förvisade Adam och Eva ur Eden.

Van Warmerdam nedkallar alltså gammaltestamentlig vrede över de välmående och priviligierade som skärmar av sig från omvärlden.

”Borgman” är rena eldoradot för oss som gillar att den psykologiska, allegoriska och mytologiska nerven sätts i dallring:

Den beväpnade prästen som försöker döda det djuriska som gror under ytan, de återkommande mardrömmarna, de många referenserna till de välsituerades dubbelmoral… Man kan bli bergtagen för mindre.

Man kan likaväl se filmen som en allegori om främlingsfientlighet (vilket ju känns extra aktuellt nu efter extremhögerns framgångar i EU-valet) – eller som ett freudianskt neurosdrama.

Alex Van Warnerdam förlägger gärna sina berättelser i gränslandet mellan saga och verklighet, säger sig vara en icke-psykologiserande berättare men hans verk är ändå alltid fullsmockade med uttänkta metaforer och spännande symboler.

Utan att det blir pretentiös eller svårtillgängligt.

Men så är van Warmerdam också en rätt robust och osentimental filmskapare, en fruktbar mix av nämnda Michael Haneke och Bröderna Grimm.

Mitt första möte med hans meritlista, ”De noorderlingen” (1993), minns jag som en Edward Hopper-tavla drömd av Sigmund Freud, sedan dess har jag försökt hålla utkik efter hans filmer men de kommer sällan hit.  Man ska passa på när de väl gör det.

Det här är dessutom en av hans allra bästa.

Se Fredrik Sahlin recensera filmen i Kulturnyheterna genom att klicka på bilden ovan.