En lyxrestaurang kämpar för att gå från två till tre stjärnor i Guide Michelin. För en ansvarig kock vore det naturligtvis en spännande situation men som grundpremiss i en långfilm är den rätt rejält ointressant.

Men det är alltså det som det handlar om här.

Adam Jones (Bradley Cooper) är stjärnkocken som knarkat och festat bort sin framtid men nu, när ”Bränd” tar sin början, är han fast besluten att ta sig tillbaka till den kulinariska elitserien. Likt den ärrade revolvermannen som samlar ihop sitt gamla garde för en sista kupp, besöker han forna kollegor och övertygar dem att hjälpa honom att få den där åtrådda, tredje stjärnan.

Tanken flyger snabbt förbi där i början: Kanske är det en parodi? En del regissörer brukar ju försöka meta-finta oss genom att i den första scenen placera oss i en filminspelning i filmen. Men icke.

Det här är en berättelse som på fullt allvar klampar på som det fortfarande var 90-tal – alltså den tid då vi i media under några svaga ögonblick gav kockar rockstjärnestatus.

Nå, egentligen är det nog menat att handla om mer än ett betyg på en krog; under Adams jakt på framgång får vi också ett stycke sedelärande historia om moral och konsekvens, men den framstår mest som ett påtvingat alibi – filmmakarna vill bara berätta om en ”skön snubbe” som går sin egen väg.

Dramat står och faller med sin huvudperson, och han är tyvärr ingen rolig bekantskap.

Adam Jones är extremt egofixerad, slåss, glider omkring i sliten läderpaj och läxar upp anställda. Han är en He-Man, en lonesome cowboy-typ. En buttrare och ännu mer självgod version av den arga kocken Gordon Ramsay.

Adam är kort sagt så inihelvete het att till och med lesbiska kvinnor gör ett undantag för honom.

Jo, faktiskt.

Filmmakarna försöker förtvivlat få oss att sympatisera med Adam genom att ge honom en småtrasig, kvasipsykologisk bakgrundshistoria, men det är försent, för lite och för klyschigt formulerat. Det känns mer som en kladdig såsfläck på manus än en trovärdig karakterisering.

Sekvensen där Adam och de andra tror att de har Guide Michelin-folk i restaurangen påminner i sin överdrivna dramatik inte så lite om ”Pang i bygget”-avsnittet där en extra neurotisk Basil är övertygad om att han har en hotellinspektör på besök.

Båda varianterna är farsartade, men det är bara den sistnämnda som är menad att vara det.

Svenskkollen: Alicia Vikander dyker upp i två korta scener som Adams (unga) gamla ex och, nja... mer än så var det inte.