11-åriga flickan Skunk får en dag se en av sina grannar, den hetlevrade Mr Oswald, gravt misshandla hennes vän, den milde och mentalt funktionsnedsatte unge mannen Rick. Han blir slagen sönder och samman av ingen uppenbar anledning.

Därefter rullas ett händelseförlopp upp i en anonym förort i norra London, som för alltid förändrar livet för de boende i de tre rödbruna tegelhusen vid gatans ände.

En av de ohängda döttrarna i familjen Oswald anklagar Rick för våldtäkt och Skunk får se sin vän föras i väg av poliser.

Brittiska filmen ”Broken” befinner sig i ett mellanrum mellan den socialrealistiska och lyriska ”Fish Tank” (Andrea Arnold 2009), den brutala ”Krigarens själ” (Lee Tamahori 1994) och Ken Loachs filmer.

Eventuellt trängs den också, mot slutet, med någon mindre lyckad tv-melodram – något som kan få passera tack vare filmens övriga, uppenbara förtjänster.

Utmärkta Eloise Laurence, i rollen som flickan Skunk, bär filmen.

Visst kan ”Broken” också ses som en bild av det nutida brittiska samhället på randen till kollaps, men det är främst något så ovanligt som en berättelse om en ung flickas mod, styrka och begåvning, medan hon utstår en tillvaro som med råge skulle kunna ursäkta hennes psykiska styrkas och mods förfall.

Laurence får assistans av Tim Roth som sympatiske pappan Archie, en ensamstående advokat som låter barnflickan ta det mesta ansvaret, och av Cillian Murphy i rollen som Skunks lärare och oförmögen pojkvän till barnflickan. 

Rory Kinnear som den frustande, högröde och explosive Mr. Oswald gör intryck som emotionellt stympad man ur arbetarklassen. Rollfiguren påminner om den våldsamme fadern i ”Krigarens själ”, med den filmens tragiska huvudkaraktärs bristande förmåga att sätt ord på sina frustrationer. Här gränsar det ibland till komik, men klarar sig utan att gå över i fars, då filmen som helhet tillåter sig att växla i tonläge.

Filmfotografiskt är det fint och med avskalade tablåer och scenerier. Skådespelarna får ta plats, utrymme lämnas för reflektion kring människornas ensamhet i sina enskilda helveten och kring Skunks strategier och förmåga att överleva, med ett helt och rent hjärta i behåll.

Det är först i slutet som regi (Rufus Norris) och manus tappar greppet om berättandet och upphör att riktigt lita på att konkreta händelser och rollfigurers handlingar och reaktioner ska räcka till.

Änglar, ljus och hallucinationer om kyrkor, istället för att enkelt konstatera att nu kanske någon håller på att dö, blir lite mycket av tv-berättande i en annars absolut sevärd och nästan perfekt liten film.

Den förblir ändå en av vårens hittills bästa.