Precis som den dystra berättarrösten i början mässar, är framtiden dyster och vi är alla körda.

Om den egenartade ”Bullhead” påminner om något annat är det den gamla noir-genren – som också bjöd påen mix av mörka vyer (bildligt och bokstavligt talat), brott och gamla oförrätter som flyter upp till ytan.

Detta må vara Michael R Roskams långfilmsdebut (manus och regi) men han är ändå utan tvekan en slipad berättare som pytsar ut informationen, bit för bit. Historien kliver så att säga sakta men säkert fram ur skumrasket, precis som Jackys minnen, och när man har hela bilden framför sig vill man bara blunda. Men då är det försent.

Efter decennier i yrket har undertecknad utvecklat emotionell elefanthud men unge Jackys öde tar sig ändå rakt förbi alla försvarsmekanismer. Återblicken med övergreppet är vidrigt (det skildras som tur är inte i detalj) men nödvändig för berättelsen och för att bygga upp vår sympati för Jacky. Det gör att pojken så att säga lever kvar i den vuxne Jacky, att vi kan skönja honom bakom all den enorma muskelmassan. 

Han lever också kvar i oss när vi lämnar biografen.

Jackys talan förs galant och med full emfas av skådespelaren Matthias Schoenaerts, som uppenbarligen är fullärd i konsten att agera finstilt och explosivt på samma gång. 

Jag undrade först hur man kunde hitta en kroppsbyggare som var så begåvad i skådespeleri – men det visade sig – såklart – att Schoenaerts hade ”gjort en De Niro” (förändrat sin kropp för att passa in i rollen); på kort tid tränade han upp 27 kilo muskler. 

Man kan ju undra hur mycket steroider det gick åt...

Om man ska vara petig har Roskam lagt lite för mycket fokus på fonden, alltså på den nutida brottshistorien som trots allt mest ska fungera som en trigger för det personliga dramat, men det är en detaljanmärkning. I grunden är ”Bullhead” ett genuint gripande drama som får det att rista till i själen.