Herr Pitt gör den berömda författaren som drabbats av skrivkramp, Fru Pitt (jo, i förtexterna ser vi att Angelina Jolie lagt Brads efternamn till sitt) spelar den förut upphöjda dansaren som nu förvandlats till ett neurotiskt vrak.

Tillsammans tillhörde de New Yorks kulturelit, men deras stjärnor har börjat dala, och relationen skaver. Därför styr de sin lyxiga sportbil mot ett ensligt pittoreskt hotell vid Medelhavets strand, för att cocoona sig tillbaka till glada tankar.

De befinner sig i ett stulet ögonblick, en bra bit från omvärlden, i en solig sömnig tillvaro som bara skriker ”I fjol i Marienbad” (detta trots att Resnais 60-talsklassiker ligger på min stora skämshög över måste-titlar ännu ej sedda). ”By the Sea” utspelar sig någon gång i brytpunkten mellan 1960- och 70-tal, och hyser just den där dekadenta stämning som man hittar i den tidens dramer där snygga människor mår tjyvens i estetiska miljöer.

Jolies film rör sig även i samma mentala kvarter som ”Who´s Afraid of Virgina Wolf” (där vi i filmversionen också såg ett hett kändispar i huvudrollerna, Richard Burton och Elisabeth Taylor). Precis som där, dras här ett ungt par, som också är på besök på hotellet, in det äldre parets trasiga och småbittra maktkamp.

De senare står ändå på en grund av tveklös kärlek, men den har börjat vittra sönder, speciellt så på grund av något som har skett i dåtid. Med tanke på det hårda utspelet med Rolands drickande och Vanessas sargade skepnad, anar man att det där ”något” var ett rejält tilltaget trauma, men när vi väl får reda på vad det var, blir det till något av ett västgötaklimax.

Det är uppenbart att temat (som inte ska avslöjas här) ligger manusförfattaren Jolie varmt om hjärtat, men regissören och skådespelerskan Jolie har här inte tillräckligt finstämda instrument för att skapa annat än en tämligen fyrkantig och teatral fiktion där vi aldrig tillåts komma innanför hennes noggrant sminkade anlete. Pitt spelar å sin sida över sin plufsiga parodi på en författare med halmhatt och spritproblem.

I sitt förra regijobb ”Unbroken” berättade Angelina Jolie från någon annans manus och utan att sätta sig själv framför kameran, den här gången har hon gjort det svårare för sig genom att ge princip alla viktiga roller, framför och bakom kameran, till sig själv, sin make och deras tvåsamhet.

Nå, det är mänskligt att bli hemmablind, det är därför det behövs ett andra utlåtande av en kreativ producent, som släpper in dagsljus över ett in(k)rökt konstnärligt skapande, någon som vågar ropa ”Bryt”, även när man har att göra med två mäktiga Hollywood-egon. I det här fallet var det i och för sig omöjligt, eftersom Brad och Angelina lagt rabarber på även denna yrkesroll.

Sålunda en drygt två timmar lång selfie. En småsorglig dikeskörning där bara tekniken, inte minst ett inspirerat fotografi och klipparbete, kommer undan med hedern i behåll.

Men så lät ju Angelina och Brad i alla fall kameran skötas av någon annan.