”Skolan är en ondskans plats”, hälsar en ande som pratar via en besatt tjej i början av filmen, och syftar specifikt på lärosätet i hålan Engelsfors där ”Cirkeln” utspelar sig, och knyter redan där säkert an till många elevers upplevelser av vardagen.

För även om det här är en berättelse om ond bråd död och sex 16-åriga häxors kamp mot uråldrig ondska handlar det lika mycket om att umgås i grupp, bli vuxen och inte minst om de där knepiga hormonerna som ställer till det för alla och envar.

Om man ska tro alla ziljoner ”Cirkeln”-fans har förlagans författare Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren lyckats få till den där exakt avvägda mixen av vardag och övernaturligheter som gör en riktigt bra fantasy. Och det är ju så att övernaturligheter blir som mest skrämmande och övertygande om de spirar ut en vardag man tror på.

Skapa först trovärdig realism, släpp sedan på spökena, helt enkelt.

Här skissas tyvärr vardagen fram. Trots sina 2 timmar och 25 minuter hinner filmmakarna inte förädla sitt grundämne: De sex unga tjejerna i ”Cirkelns” mitt. Här hamnar de farligt nära de stereotyper som brukar befolka amerikansk vardagsfantasy: En emotjej, en plugghäst, en bimbo och så vidare.

Vi får i princip ingen backstory och väldigt lite vardag. Allt de gör, gör de i den heliga framåtrörelsens tjänst.

Men okej, rätt ska vara rätt. Sara Bergmark Elfgren som också skrivit manus och regissören Levan Akin ger rollfigurerna små utgångar, tvingar inte i dem i den väntade fållan.

Jag noterar bland annat tacksamt att man inte moraliserar över tjejernas olika val och leverne. Den ena festar dygnet runt och är ihop med en äldre kille med inte helt sund inställning till droger, en annan använder sina nya krafter för att bli populär, inte till att rädda världen.

Här befinner vi oss alltså på behagligt avstånd från den frikyrkliga stämningen i ytligt sett närbesläktade ”Twilight”-serien.

Tyvärr är även spänningsspåret, där juniorhäxorna ska lista ut vem av lärarna som är besatt av en demon, manusmässigt i slirigaste laget. Vi får en omständlig förklaring till det mystiska skeendet i bygden. Det yras om ett råd eller dylikt som styr den globala magin, och som kanske, eller kanske inte, bryr sig om att ett gäng demoner kanske, eller kanske inte, är på väg att ta över makten i världen. 

Den som redan är hej och tjenis med gänget i Engelsfors kan ju fylla i informationsgapet själv men vi som inte har någon förförståelse ser en lite fattigare film.   

Tur då att tekniken bistår med stämning. För detta är ju trots alla invändningar inget platt fall. Agerandet är på det stora hela av god art, fotot mörkt övertygande och specialeffekterna skäms inte för sig. Och även om ABBA-Benny Anderssons omtalade, dramatiska originalmusik skjuter lite över målet – det känns inledningsvis mer ”Lawrence av Arabien” än bruksort i Bergslagen – ger den berättelsen en suggestiv rymd som känns ända in i märgen.