Vi lever i en osäker värld där en galen anarkisthacker vill störta ”alla världens regeringar” med hjälp av deep web. För att...allt är korrupt? Ja varför inte, eller hur? Också på grund av pengar, duh. 

Av någon anledning befinner vi oss också i London, trots att alla inblandade är amerikaner. 

Vad kan då CIA göra, när deras agent närmast målet dör i en eldstrid? Det enda rimliga: överföra hans minnen till en fånge med psykopattendenser med hjälp av oprövad mumbo-jumbo-hjärnkirurgi. 

Vad skulle kunna gå fel? 

Vips har CIA-agenten Bill Pope (Ryan Reynolds lönearbetar i ett par pliktskyldiga scener) fått nytt liv genom brottslingen Jericho Stewart (Kevin Costner). 

Av den fantasilösa titeln att döma är det just ordet ”brottsling” vi ska reflektera över. Typ ”kan en kriminell någonsin bättra sig”? Ja, om han genomgår en hjärntransplantation, verkar sensmoralen vara. 

En perfekt roll för Kevin Costner som kan spela ut hela sitt register. Empatistörd när han omotiverat slår folk på käften i kön till sitt kaffe. Känslig och vårdande när han besöker Popes överlevande fru och barn. Visserligen gör han först inbrott mitt i natten och hotar dem, men allt blir snart förlåtet när han visar vilken schysst kille han blivit med Popes minnesimplantat. Popes fru Jill, liksom anarkist-terroristen Xavier Heimdahls femme fatale-assistent är så skissartade att det gör ont i magen av sekundärskam. Resterande 90 procent består av gubbar som gapar och grymtar. 

Det tuffar på. Några mediokra biljakter, en plågad hackare och mer överdrivet brutalt kvinnovåld. Jag har slutat bry mig om vad som står på spel långt innan det är över. 

Den här stinkande högen av sopor till film klarar sig bara från ett ännu lägre betyg på grund av en extrem tafflighet som gör den ofrivilligt komisk. Det och Jerichos stenhårda kredo: ”You hurt me, I hurt you worse”.