AZT var ursprungligen ett cellgift som var så giftigt att det aldrig hamnade på läkemedelsmarknaden. På 1980-talet, när AIDS-epidemin var ett faktum skakade läkemedelsföretaget Burroughs Welcome fram sin gamla cancermedicin, lyckades kringgå ordentliga kontrollerade tester och började ge medicinen till redan försvagade och utmärglade HIV-positiva.

Resultaten var ofullständiga och tveksamma, men när de AIDS-sjuka i samhället fick reda på att det eventuellt fanns ett botemedel för åkomman blev det rusning.

Och när Burroughs Welcome såg en potentiell kassako i AZT blev företaget mycket angeläget att inga andra AIDS-mediciner skulle testas.

En förfärlig historia som kostade en massa människoliv och drev dem som höll på med alternativa läkemedel till vansinne.

Det är i detta sorgliga och invecklade klimat som ”Dallas Buyers Club” utspelar sig. Småtjuven och elektrikern Ron Woodruff (Matthew McConaughey) bor i en trailer-park, spelar bort pengar på rodeon och sätter på alla kvinnor han kan betala för.

Han röker, super och knarkar dygnet runt och reflekterar inte nämnvärt varför han väger 40 kilo, har kronisk hosta och känner sig allmänt svag. Efter en arbetsskada hamnar han på sjukhus och får beskedet att han är HIV-positiv med 30 dagar kvar att leva.

Woodruff är korkad som en åsna men vet ändå att ”detdäringa” AIDSET är en bögsjukdom, och eftersom han aldrig har bögat har sjukhuset fel och han kan fortsätta som han brukar. Det är bara det att kompisarna sviker liksom potensen och när Woodruff fattar att man också kan få AIDS genom att ligga med sprutnarkomaner trillar polletten ner. Han söker upp en läkare, ber om AZT och när han nekas läkemedlet börjar han köpa det illegalt.

Gradvis ser vi hur Woodruff blir sämre och sämre och trots att han ännu så länge är en av de vidrigaste karaktärerna vi mött på bioduken börjar sympatierna för honom växa. Någonstans under allt outbildat hat, rasism och sexism finns en döende desperat människa.

Jag antar att man skall tycka extra synd om honom eftersom han inte ens är gay. Det gör inte jag.

Jag ogillar AIDS-filmer om drabbade strejta. Precis som filmer om förtryckta vita män känns trista, eller hur tråkigt det kunde vara för vita att behöva ha slavar.

Den som får min fulla sympati är istället transpersonen Rayon (Jared Leto) som delar sjukhussal med Woodruff. Med vänlig uppgivenhet tar han emot homofobi och förakt och vänder andra kinden till. När Woodruff förolämpar honom bemöter han hatet med att massera Woodruffs stela ben.

Utan att vara mesig eller översnäll ser man en person som valt sina strider – och att lyssna på vad en redneck har att säga, har Rayon slutat med för länge sedan.

Spelet mellan Rayon och Woodruff har i dagarna belönats med två mycket välförtjänta Oscars. Leto och McConaughey är fenomenala både ensamma och på tu man hand. Men vänskapen dem emellan är det andra som stör mig med ”Dallas buyers club” – den uppstår lite för fort.

Det är klart man kan ändra sig med döden i hälarna, men inte ens en redneck med 30 dagar kvar att leva går att vända om så fort som i ”Dallas buyers club”.

Men ändå, det är ett spännande, rörande, oerhört välspelat drama som äger rum i ett landskap och en tid vi sällan ser – och i slutändan en mycket bra film.