David Wozniak var ung och behövde pengarna. Han gjorde därmed vad alla skulle gjort, det vill säga donerade decilitervis med sperma.

När vi träffar David många år senare är han en oförbätterlig fuckup i 30-någonting-åldern – fast på familjeföretagets slakteri och med en flickvän som inte vill veta av honom.

Han är precis i färd med att starta en cannabisodling för att betala av en skuld till maffian när hans förflutna hinner ikapp honom.

Det visar sig att Davids säd är så potent att den resulterat i 533 barn, varav 142 nu kräver att få reda på identiteten på sin biologiske far.

Innan en komplicerad juridisk strid tar vid bestämmer sig David för att söka upp sin avkomma för att praktisera lite försenat, men anonymt, föräldraskap.

Premissen kan framstå som svår att svälja, egentligen bara ett snäpp mindre trovärdig än att helylleamerikanen Vince Vaughn skulle komma från en fattig polsk invandrarfamilj. Men tack vare en välskriven dialog med många mysiga skämt slinker det mesta ner.

Den klassiskt sedelärande sagan om pojkmannen som tvingas växa upp är dragen till sin yttersta spets, som ”På smällen” fast 533 gånger värre och 533 gånger så mycket feel-good. Det fungerar faktiskt förvånansvärt bra.

Kväljningarna dyker upp först mot slutet, när gruppkramar, bebisar, och bonding i alla former förstör mycket av den finstilta dramedin.

Se hellre: ”Starbuck”, det fransk-kanadensiska originalet som ”Delivery Man” gjort en remake av. Även om det i princip rör sig om en återberättelse i bild-för-bild har den första filmen lite mer smärta att bita i.