Filmskaparen Amanda Adolfsson vann Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium 2012. Nu får hon äntligen chansen att göra sin första långfilm.

Hur långt har du kommit i projektet?

– Vi har ett färdigt manus. Jag skrev manuset första gången mellan 2007 och 2009, sen har jag skrivit om det efter de ramarna som kommer med stipendiet. Jag fick 5,4 miljoner och så får man finansiera filmen upp till tio miljoner, så nu har jag anpassat till budgeten och förenklat lite. Men det är en utmaning, det känns roligt!

Vad handlar filmen om?

– Den handlar om två 19-åriga tjejer som lever i en väldigt tajt vänskapsrelation, men som fastnat lite i sina roller. Sophie är duktiga flickan och Alice är mer framåt och vild. Tidigt i filmen dör Alice och Sophie måste komma på vem hon är utan sin andra hälft. Sen börjar Sophie ifrågasätta deras relation och filmen utvecklas till en sorts deckargåta.

Hur kommer det sig att du gör filmen först nu, om manuset har varit färdigt så länge?

– Jag har skrivit säkert fem versioner av manuset, men som alltid med film handlar det om tajming. Jag har jobbat lite under tiden med andra projekt som känts mer lustfyllda för tillfället, men den här filmen är mitt hjärteprojekt, så nu när jag har en ny producent kände jag att det var dags.

Du vann långfilmsstipendiet för kvinnor. Varför tror du att det finns så få kvinnliga regissörer?

– Jag tror inte att det finns så få, jag har många kvinnliga regissörer om kring mig. De finns där men de har inte börjat göra de stora projekten än. Om tio år tror jag att det har ändrats.

Vilken film tycker du stack ut 2012?

– 'Äta sova dö' tycker jag var oväntad. Den kändes som brittisk diskbänksrealism – osvensk och nära verkligheten. Att den visar en tjej i underläge som samtidigt är väldigt stark tycker jag var häftigt. Hon ville inte fly, utan stanna kvar och kämpa. Det var en befriande vinkel.