Högläsning inför storpublik – en bortglömd form av massmedial underhållning i dessa blaserade 3D-dagar.

Charles Dickens var inte bara en författare av rang, han skådespelade, regisserade och läste just upp sina äventyr, med animerad inlevelse inför andlösa auditorium.

Han var en autografskrivande kändis på engelskt 1800-tal. Han var också en skönande och patosfylld filantrop. Dessutom trogen man och fader – tills det att han möter 20 år yngre skådespelerskan Ellen Ternan, som skakar hans värld; får honom att hoppas att man trots allt kan lära känna en annan människa. I grunden.

”Skakar hans värld”, är i och för sig kanske att ta i. Här skakas väldigt lite. Abi Morgan, en av brittisk films just nu mest framgångsrika manusförfattare med titlar som ”Shame”, ”Järnladyn” och ”The Hour” på resumén, har tillsammans med Ralph Fiennes (regi och huvudroll) skapat ett mycket stillsamt stycke om en ung kvinna i en celeber mans skugga.

Dåtidens konventioner gjorde att de inte kunde leva sin passion fullt ut, men det verkar å andra sidan mest ha varit ett själarnas möte, snarare än kropparnas. Hon blir en väl dold hemlighet, i alla fall ett tag.

Vi ser en ömsom uppsluppen, ömsom melankolisk, men alltid försiktig och lätt gråtmild Charles Dickens. Alltså inte den egocentriske Kulturmannen vi brukar få till livs i den här sortens biografiska berättelser om storheter.

Den osynliga kvinnan själv, avvaktande och känsloeffektivt spelad av Felicity Jones, har tack vare manusets synvinkel våra självklara sympatier och filmmakarna låter även Dickens övergivna och uppgivet pragmatiska fru komma till tals.

Alla är med andra ord rätt fina människor.

Vilket ju är beundransvärt. Den nyanserade historien ligger ju sannolikt närmare sanningen, men den är inte fullt så filmiskt fjättrande.

”The Invisible Woman” rör sig fint friktionsfritt mellan filmisk nutid och dåtid, är snyggt kostymerad, lagom engagerande och stilfullt fotograferad.

Fiennes låter oss ibland vila i finstämda bilder, det är angenämt och välskapt, men jag blir ändå lite avundsjuk på den där andlösa högläsningspubliken.

Mycket talar för att Dickens skulle ha framfört den här lätt litterära historien bättre själv.