I den mycket ovanliga Hollywoodgenren ”dramafilmer för vuxna baserade på originalmanus” har det faktiskt dykt upp premiär med ”Flight”. Robert Zemeckis (“Cast Away”, “Forrest Gump”) har dessutom fått flis till imponerande specialeffekter som inte tar över hela filmen, utan funkar som startmotor till en personlig studie av missbruk.

Piloten Whip Whitaker älskar berusning. Att ta sig en fylla, en lina och en random älskarinna kvällen innan jobbet hade inte varit ett lika stort problem om han jobbade med säg, politik – då hade han bara sovit ruset av sig under någon av alla sega debatter i plenisalen. Tyvärr är Whitaker pilot och en dag när bakfyllan är som sämst tvingas han flyga med en oerfaren medpilot i taskigt väder.

Under en nervknäckande scen tiotusentals meter uppe i luften börjar planet falla sönder. Paniken är total och sprider sig till den inkompetente andrepiloten som nästan kissar på sig. Som av ett mirakel lyckas Whip nödlanda och rädda liven på de flesta av passagerarna. Han vaknar upp till en mediecirkus och hyllas som hjälte, men ett blodprov hotar att avslöja hans lilla fest kvällen innan kraschen.

Whip väntar plötsligt rättegång och potentiellt fängelsestraff. Han måste lova att hålla sig under medieradarn – och nykter – för en tid framöver. Han håller löftet en kort stund men återfaller snart och köper en platta bärs, isolerar sig i en stuga på landet och super tills han knappt kan prata.

Det krävs en rejäl näve självsäkerhet av regissören Zemeckis, som skruvar ned tempot från jetmotorhastighet till sköldpadde-lunk efter första halvtimmens turbulens. Och han hanterar det smidigt, utan att tappa tråden. Att Whip är både hjälte och ett patetiskt fyllo ger Denzel Washington en plattform att spela ut ett sällan använt register. Trots att John Goodman gästspelar som fryntlig knarklangare och Katerina Marquez som plågad flickvän är ”Flight” Washingtons film från första sup till sista bakfylla. En uppfriskande fläkt efter alla hans ”coola” roller i polis- eller gangsterfilmer där han oftast är ganska anal.

Visst, alla vet att det är lättare för en skådis att skråla och svimma i sina egna spyor än att gestalta Abraham Lincoln i ett episkt Spielberg-drama. Daniel Day Lewis kommer förmodligen vinna Oscarn, men Denzel är roligare att titta på.

Samtidigt finns det något självhjälps-amerikanskt över temat om missbrukaren som ljuger för alla och förnekar missbruket inför sig själv – innan han tvingas konfrontera alla demoner i en slags ”intervention”.

”Flight” känns ibland som att sitta på en körskola och lära sig varför det är dåligt att köra rattfull. Man vill sucka ”JAG VEEEEET” lite för många gånger.