Lisa Aschans debut i det långa formatet, ”Apflickorna” gav oss en stiliserad maktkamp mellan två tonåriga tjejer som håller på med den knepiga hästsporten voltige, där människodjuret utför gymnastik på ett annat dresserat djurs rygg.

Den hyllade filmen var kall och skarp som en vässad knivsegg; talade mer till intellektet än ryggmärgen, men talade väl.

Även om regissörens andra fullängdare utspelar sig i en helt annan miljö – ett flyktingförvar någonstans i ett nordligt Sverige – är den mentala arenan densamma. Även här handlar det om olika former av dominans och maktspel, där den som blottar sig snabbt åker på pisk.

Temat kunde ju inte bli mer aktuell än nu, när regeringen just beslutat skärpa asylreglerna rejält.

Lisa Aschan vet att media gillar att summera filmer i epitet, gärna oväntade sådana som gör sig bra i rubriker och ingresser.

”Apflickorna” placerade hon i westerngenren, och ”Det vita folket” saluförs som en mix av ”rymdepos” och ”The Shining” – men den som går in med sådana förväntningar blir nog besviken. Visst ger den karga, klaustrofobiska korridormiljön lätta science fiction-stämningar men mest tänker jag teater i avskalad men suggestiv scenografi.

Det handlar om Alex, en blond till synes svensk kvinna som tas till fånga och ska ”verkställas”, alltså skickas ut ur landet, och i väntat på fullbordan tvingas hon leva här, under jord, i en stålblågrå miljö befolkad av vakter och flyktingar. Vad de flyr ifrån är oklart, och oviktigt. Det här är ett ställföreträdande drama.

Gränsen mellan vakt och fånge är flytande, ett gott uppförande, och en vilja att trampa på andra, kan ge dig chansen att kliva upp i hierarkin.

Trots att Aschans två långfilmer skulle kunna föreslå att regissörens världsbild är hård och paranoid finns ju också en torr och pillemarisk humor, som här främst yttrar sig i Pernilla Augusts stört underhållande biroll som anstaltens boss.

Det är främst hon som får stå för det byråkratiskt ängsliga ”svenska”, för de som bjuder på Ballerina och krystade leenden, men lika självklart drar åt tumskruvarna om någon inte följer reglerna. Som svär sig fria, som ”bara gör sitt jobb” och uppfinner eufemistiska nyord som ska lindra den egna plågan när man måste utvisa någon eländig själ.

Dramats främsta existensberättigande är Aschans manipulerande med perspektiven, som sätter strålkastaren på våra förutfattade meningar om tillvaron. Det rör sig om större ingrepp, som att personalen på förvaret i några fall är svarta och talar bruten svenska, medan de asylsökande är vita med infödd satsmelodi, men också i roliga detaljer som Bingo-aftonen, där raderna på spelbrickan inte – som vi är vana vid – benämns Bertil, Ivar, Niklas och så vidare utan Gorky, Navid och andra inte helt svenskklingande namn.  Det är fyndig främmandegörning.

Det hela avslutas med en knackig blåsversion av Du gamla du fria. Det är också kul, på ett torrt svårförklarligt vis.

Men… sen då? Vad vill hon säga? Ja, utöver det uppenbara då, att det handlar om att just förskjuta perspektivet: Tänk om det var du som behövde fly? Det är ju en god och spännande premiss, inte stoff för en hel långfilm.

Lisa Aschan tar tyvärr inte dramat längre än så, står och stampar i Tänk om-läge. Bygger inte ut. Ger inte rollfigurerna några tydliga konturer, de förblir representanter, inte egna individer.

”Det vita folket” är i slutändan alltså mer ett snyggt norm- och formexperiment än ett fullödigt drama.