Rudyard Kipling får ursäkta men i min sinnevärld är ”Djungelboken” en Disneyskapelse. När min ofta barnvaktande mormor frågade vilken film vi skulle se var svaret alltid detsamma. Elva biobesök hann det bli (det här var långt innan streaming, kids) (ehrm..ja, innan VHS också för den delen…). Sedermera, med fyra egna barn, har det ju blivit en del dvd-tittningar också.

Det här är följaktligen första gången som jag anser att en Disneypremiär är en stor händelse, och även om en filmupplevelse i vuxen ålder aldrig kan mäta sig med barndomens obefläckade entusiasm, var det faktiskt ett kärt återseende.

Tidigare försök har gjorts för att skapa en live-action-version (eller ”otecknad”, som barnen säger), senast 1994 med Jason Scott Lee i huvudrollen, men det är först nu som tekniken kommit så långt att man på ett åtminstone internlogiskt plan kan göra en trovärdig film där faunan pratar med vältajmad läppsynk.

Om man räknar bort Bagheeras underligt artikulerande mun, där det ser ut som att det sitter en ambitiös logoped instängd bakom morrhåren, fungerar det alldeles utmärkt.

Men så har man också kallat in Hollywoods högdjur för att ge den datoranimerade flocken extra liv och charm. Mest av det sistnämnda bjuder såklart Baloo på. Rollfiguren är ju i sig en självklar publikfriare, men får här extra skjuts rakt in i den lakoniska humorns land med hjälp av Bill Murrays släpiga intonation.

Det är när Baloo dyker upp som den inledande, lite mörkare delen av historien lättar upp och brister ut till gammal god jazzig ”Djungelboken”-stämning. Vi får till och med en knackig variant av ”Var nöjd med allt som livet ger”, eller ”Bare necessities” som sången heter här.

Referenserna till 1967 års animation är många, såklart, men regissör Jon Favreau och hans filmpack slänger åt oss vuxna några filmnördiga köttben också.

Roligast är den grotesk överdimensionerande Kung Louie, vars anlete verkar vara mejslat utefter mannen bakom rösten, den alltid se- och hörvärde Christopher Walken. Louie är en djungelns maffiaboss, sitter med sin enorma kroppshydda inklämd i ett tempel i bergen, med en jätteflock tillbedjande apor omkring sig.

När vi ser honom första gången är hans ansikte dolt i skuggor, han lutar sig framåt, ser tyngd ut, drar sin hand över flinten och för en sekund är vi i sista akten av ”Apocalypse Now”.

Och så har Jon Favreau gjort Kaa till kvinna (Scarlett Johansson), eftersom han tyckte att filmen hade för få kvinnliga karaktärer. Den fina genustanken solkas möjligen lite av att han valde att byta kön på just den opålitliga ormrollen…

Ensemblens minst övertygande enhet är paradoxalt nog den enda som existerar i kött och blod, nämligen Mowgli. I lille Neel Sethis skepnad, med bräkande amerikanska, framstår han mest som ett bortskämt brat på extravagant lajvkalas i Beverly Hills. Nåväl...

Det här är inte överraskande mer våldsamt och högljutt, men annars följer filmen med några få undantag 1967 års version. Hantverket är som väntat rejält imponerande. Och gravt påkostat.

Den skenande kostnaden för datoranimationerna är en av anledningarna till att vi alltid får minst två uppföljare på varje storproduktion – så dyr mjukvara måste ju nyttjas flera gånger. Just i det här fallet kan det hända att en Disney-uppföljare dröjer. Det är nämligen ytterligare en otecknad version av Kiplings berättelse på gång. Filmstudion Warners produktion låg först bara lite efter Disneys, men nu har man beslutat att släppa sitt bidrag först 2018.

Efter det att 3D:n under knappa två timmar har sugit in oss i den djupa djungeln kan man i slutet av de lååånga eftertexterna läsa:

Hela filmen är inspelad i centrala Los Angeles...