Det är en olidligt varm sommar i Madrid som blir ännu svettigare eftersom tusentals katoliker från hela världen är på plats inför påvens besök. Än värre blir det när någon galning börjar våldta och slå ihjäl gamla damer i deras hem. Den prydlige, nervöst stammande polisen Velarde sätts på fallet tillsammans med den koleriske och våldsamme Alfaro.

Vi har alltså att göra med ett udda snutpar på tvärs med poliskåren och några brutala sexmord. ”Dödens apostel” skulle kunna vara en dussin-thriller, men är så omsorgsfullt frammejslad att den känns som att kliva in i en klaustrofobisk, dunkel tunnel och inte hitta ut.

Det första som får obehaget att krypa i kroppen är ljudet. En panikframkallande kompott av surrande fläktar för att hålla hettan stången, slamriga kakelklädda miljöer, det dova ljudet från gatulivet som söker sig in genom neddragna jalusier, och lysrör som knäpper nästan ohörbart.

I den nerviga ljudmiljön går det omkring några otroligt begåvade skådespelare. Antonio de la Torre i rollen som Velarde beskrivs bäst som en yngre Dustin Hoffman: han utstrålar en mild desperation och bär sin aviga korrekthet med hela kroppen. Roberto Alamo som alfahannen Alfaro, och Velardes totala motsats, är odrägligt macho, men lyckas inte hindra sin varma kärna från att stråla ut.

Till det kommer fotot av Alex de Pablo: där skakig handkamera blandas med fulländat komponerade långa, stilla tagningar.

Regissören Rodrogi Sorogoyen piskar direkt upp spänningen och lyckas sedan behålla nerven trots ett ganska komplicerat upplägg. I första akten är ”Dödens apostel” en klassisk snutfilm, för att sedan skruvas ned till att bli ett psykologiskt porträtt av mördaren och i slutändan blandas ihop till en mix av de två första. Schablonfigurer av onda och goda löses långsamt upp och ställs på ända, och Velarde och Alfaro ges utrymme att bli riktigt komplicerade personer. I bakgrunden finns också det spanska samhällets spänningar och konflikter med demonstranter, polisvåld och papperslösa immigranter.

Den stora skurken i ”Dödens apostel” är den katolska kyrkan, dess massiva makt och rikedom. Utan att själv vara marinerad i den katolska kulturen är det faktiskt lite svårt att på riktigt känna och förstå själva kärnan i filmen, med moderskult, kränkta korgossar och vikten av ett påvebesök. För en icke-katolsk publik kan handlingen till och med vara för subtil.

Annat är å andra sidan lite löjligt och skrivet med riktigt stora bokstäver; som i profileringen av gärningsmannen där det hela tiden understryks hur hans onaturligt stora penis har präglat honom, eller att Velarde stammar. Antiono de la Torre hade lyckats med sin rolltolkning även utan den klichén för utanförskap och oläkta inre sår.

Våldet är brutalt även om det ser lite futtigt ut. Det är obehagligt realistiskt eftersom det här, som i verkligheten, kan räcka att bli slagen i huvet för att dö – en välkommen skildring i den flod av actionfilmer med evighetslånga slagsmål där folk överlever extremt mycket stryk.

Kort sagt en vemodig, vibrerande och ytterst välspelad thriller.