Den långfilmsdebuterande regissören Magnus von Horn har redan hunnit göra ett ärevarv på olika festivaler, med stopp på platser som Cannes, Chicago och London. Han vann tunga priser i Polen, där han bor och har utbildat sig och nu dimper hans ”Efterskalv” slutligen ner på svensk repertoar.

Det börjar på ett ungdomsfängelse där John just blir frisläppt efter ett tvåårigt straff. Han får, och ger, en lång kram till en kvinna som vi antar är någon slags vänlig version av en plit, och får sedan skjuts av pappa till hemgården någonstans på den västsvenska vischan, där lillebror väntar.

”Efterskalv” pytsar ut informationen bit för bit, det dröjer ganska lång tid innan vi får reda på vad John har gjort, och vad människorna i hans bekantskapskrets har för relation till varandra. Ingen information ges till oss om den inte behöver yppas för någon av rollfigurerna.

Det är bra, jag gillar när filmmakare håller på sig ett tag, men å andra sidan får det sparsamma berättandet bara full effekt om åskådaren inte i förväg känner till storyns grundpremiss – vilket nog de flesta som vill bänka sig framför en melankolisk svensk lågbudgetdrama redan gör. Möjligheten att se en film med jungfruliga ögon är i våra dagar som bekant rätt begränsad.

De flesta svenska dramer just nu handlar om kvinnor och tjejer, men här är perspektivet det motsatta. Pojkarnas mamma syns inte till, nämns överhuvudtaget inte, vilket ger den där första kramen i finkan en tyngre och större innebörd.

När man ser ”Efterskalv” är det svårt att inte tänka på Beata Gårdelers ”Flocken” som kom nyligen. Den skildrade också efterspelet till ett brott i en liten stad. Här är dådet ett annat men man kan ändå se Magnus von Horns skapelse som ett slags spegelbild av ”Flocken”, sedd ur förövarens synvinkel.

Det här är således en film om män, och pojkar, som är instängda i en stum och andefattig manlighet, som gått i arv i generationer. Man får nästa andnöd av allt som inte sägs, som ligger och skaver i människorna. Pappan kämpar hårt men inte speciellt framgångsrikt för att nå fram till sina söner.

Det tyngsta skådespelarlasset drar Mats Blomgren, som gör just pappan Martin. Blomgren är lysande här. Låter Martin osa av ångest och outlevda känslor. Han är ingen klassisk hustyrann, tvärtom döljer det sig en omhändertagande människa bakom den tafatta fasaden, men det blir liksom aldrig rätt. Hans goda intentioner glider honom ideligen ur händerna, och så slutar det med kaos. Igen.

Ulrik Munther säger inte mycket. John går runt i sin trängda tillvaro med ett stängt ansikte. Munther har onekligen en speciell karisma – men om man ska vara helt ärlig är det en roll som inte kräver så mycket mer än ett par uttrycksfulla ögon. Och det har han ju verkligen.

Men det ska till ytterligare någon roll, en som kräver ett mer nyanserat spel, innan vi vet vad schlagerstjärnan Munther går för på duken.

Bakom kameran står Lukas Zal som skapade konst av polska nunnedramat ”Ida”. De bitvis stämningsfulla bilderna förstärker det nedtonade, valiummarinerade berättandet, som är helt kongenialt med John och hans introverta persona. Men det sävliga står tyvärr delvis i vägen för inlevelsen, gör att vi aldrig kommer riktigt nära dramat.

Visst är det skönt med filmmakare som inte är rädda för tystnaden, men det är en erkänt svår balansgång. Risken är alltid att stillheten går över i ett slags apati, som smittar av sig på publiken. Det här är ett gränsfall.