Den produktive franske regissören François Ozon är något av en favorit. Okej, någon film har väl suttit i stolpen men en snabb skanning av minnesbanken säger att han aldrig helt missar målet.

Även om en frisinnad inställning till människans sexualitet ligger som en pulserande röd tråd genom hans skapande, skiftar hans ämnesval som ett aprilväder.

Bara på senare år har han gett oss en på alla sätt naken betraktelse om en ung kvinnas sexuella uppvaknande, ett inspirerat metadrama om en äldre mans berättande och en uppsluppen klasskrockskomedi om överklasskvinnans kärleksaffär med en fackboss.

Han återkommer alltså sällan till samma arena men sätter nästan alltid en kvinna i fokus för sina manus – från den melankoliska soloåkningen av Charlotte Rampling i ”Under sanden” (2000) till denna, där rampljuset delas av en transvestit och hans döda frus bästa väninna.

Men den här gången var det något som gick snett. ”En ny flickvän” baserar sig löst på en roman skriven av deckarförfattaren Ruth Rendell men här finns inget brott som ska lösas, knappt någon konflikt av rang alls, faktiskt.

Jo, på pappret handlar det om Davids sorg efter den älskade Laura, som tidigt i filmen dör strax efter hon fött fram en liten flicka. Hennes barndomskompis Claire har lovat att ta hand om David och hans dotter, och märker snart att änklingen har ett litet udda sätt att bearbeta sin förlust; han klär sig i sin döda frus klänningar.

Claire blir först upprörd, kallar honom pervers, men kommer snart över den initiala chocken och snart går de arm i arm på shoppingrunda.

Några komplikationer tillstöter såklart, men inget som får större effekt. Rent dramaturgiskt står vi och stampar på i princip samma fläck där första akten lämnade oss.

Varken den högt älskade fruns död eller svårigheterna att komma ut som transvestit leder till några större utlevelser eller trauman. Omgivningen är ändå rätt förstående och den udda sorgebearbetningen verkar i ärlighetens namn inte vara speciellt betungande.

Filmen rullar på, stämningen är god, skådespelarna Romain Duris och Anaïs Demoustier skapar liv i sina figurer. Utan större störningar eller gupp i vägen, når vi snart det fina men lite lama slutet.

Hela anrättningen lider kort sagt av fantomsmärtor efter något som saknas. Kanske en rejäl konfliktupptrappning, en rejäl insats, något att förlora, något att vinna. Ja, ni vet.

Ozon vet ju också, han är begåvad, men den här gången sköt han faktiskt utanför.