Kathryn Bigelows film handlar om CIAs sökandeefter Usama Bin Laden. Ja, det vet ni ju. Det har skrivits spaltkilometer,först om att filmen skulle göras, sedan hur manus brådstörtat fick skrivas närHin håle verkligen hittades, om tortyrscenerna, om att den politiske aktiveMartin Sheen uppmanar till bojkott. Vi återkommer till det.

Först kan vi konstatera att det är enspännande film. Eller ja… kanske inte spännande på nagelbitarnivå – alla som ärbara ett uns samhällsorienterade vet ju ”hur det går” – men självklart ändågravt engagerande; en snygg, tajt och påkostad resumé av den tioåriga jaktenpå, och sedermera slakten av, världens mest kända terrorist.

Först ”The Hurt Locker” och nu ”Zero DarkThirty”. Kathryn Bigelow har tagit steget upp från begåvad bruksregissör till enav de främsta filmskaparna i subgenren modern krigsfilm. Hon gör intetriumfatoriska hjälteporträtt om mandom, mod och morske män – istället nerviga,närgångna och bitvis nästan melankoliska actiondramer. Tyngd och substans, menändå tydligt inom Hollywood-berättandets rågångar.

Kritiken om hur tortyr framställs kan man iförsta hand referera till den dokumentära känslan, ingen hade ju reagerat omsadismen hade dykt upp i en ren actionstänkare.

Attacken kommer från båda politiska flankerna.Högern påstår att scenerna smutskastar USA, eftersom de påstår att USA ägnarsig åt systematisk tortyr. Liberalerna ogillar att man framställer tortyr somett effektivt sätt att få vederhäftig info. Vilket till viss del är sant, CIAlyckas förvisso pressa fram en del information, men full framgång når man förstnär man släpper ut offret ur källarhålan och, nästan, behandlar honom som enmedmänniska.

Obama-administrationen har också fått sinafiskar varma eftersom man, enligt belackarna, har en osunt nära relation tillBigelow & co, att man tillåtit dem ta del av hemlighetsstämplat material.Det är såklart omöjligt för en simpel svensk kulturjournalist att uttala sig omsanningshalten i det, men nog finns det en antydan om att produktionen ärtämligen vänligt inställd till landets nuvarande regim, inte minst just när detgäller de nämnda tortyrscenerna.

En intressant omständighet är nämligen attdessa bara förekommer i filmen fram till dess att Obama tar över i Vita huset. Iett verkligt tv-tal som dyker upp i filmen säger presidenten att USA inte skahålla på med tortyr, och efter det ser vi inga fler tortyrscener…

”Zero Dark Thirty” verkar såklart ha störrevederhäftighet än andra terroristfilmer från USA, men det är ändå lite av enschimär.

Den dokumentärlika fiktionen är av sin naturförrädisk, den ger en illusion av att erbjuda fakta, att berättelsen så attsäga kommer direkt från hästens egen mun, men när det, som i det här fallet,handlar om laddad och känslig information om världens mäktigaste nation kan detvara lite svårt att avgöra vilken häst det är som talar...

Det här är främst en amerikansk krigsfiktion,vi inte ser hela sanningen, men det är en suggestiv lögn.