Den lilla distributören Njutafilms, och systerbolaget Studio S Entertainment, har länge varit aktiva som nasare av diverse genrefilm på dvd; från skräck och mjukporr till gammal svensk pilsner.

För några år sedan tog de sig in på biomarknaden och har sedan dess ihärdigt levererat film från udda ursprungsländer till vår annars tydligt svensk-anglosaxiska repertoar.

På sistone har vi bland annat fått se alster från länder som Litauen och Afghanistan, och snart kommer det ukrainska feel bad-dramat ”The Tribe”.

Men den här gången rör det sig om en marockansk relationsdramedy som utspelar sig i och kring en överklassfamilj i Tanger.

Och till min stora förvåning visar det sig här att den gamle skådespelarlegenden Omar Sharif fortfarande lever. Här spelar han dock död. Och samtidigt styckets godmodige berättare.

Han är den rike företagaren Moulay Hassan som när filmen börjar precis har gått hädan, vilket får familjen att traditionsenligt ställa till med en tre dagar lång likvaka för släkt och vänner. Framförallt får patriarkens fall familjens fundament att krackelera. Invanda roller och normer ifrågasätts, oförrätter och gamla synder kommer i dager.

Kort sagt kaos.

Under 100 minuter får vi vara med om en livfull och spännande krock mellan dåtid och nutid, det religiösa och det sekulära, och framförallt mellan män och kvinnor.

Nå, det rör sig ju inte direkt om något nytt Scum-manifest men det råder ingen tvekan om var regissör och manusförfattare Laïla Marrakchi har sina sympatier när en mildare form av könsbatalj sätter igång.

Filmens egentliga huvudroller innehas av de tre vuxna döttrarna (med stöd av skönt krassa mormor), och det är i deras perspektiv vi ser den gamla världens förtryck, medan de flesta männen är normbevarande trästockar.

”Ett hus i Marocko” är överhuvudtaget uppmuntrande respektlös och frispråkig. Systrarna snackar sex, plastikoperation och tar sig en icke-islamsk öl – och religionen får sig några välriktade örfilar, men riktigt hett blir det ändå aldrig. Mer mys än revolution, om man säger så.

En möjligen fördomsfull tanke säger att det kanske inte går att ta i så mycket mer utan att hamna i den verkliga marockanska maktens onåd. Eller så är det bara så här långt den i hemlandet hyllade Marrakchi vill gå. Ett steg i taget. Gott nog.

Sålunda en typisk Njutafilms-leverans. Ska man uttrycka det grovt rotar företaget runt efter kvalitet i det som blir över när de feta plånböckerna har fajtats om de stora, heta, nyaste titlarna. Ibland hittar man riktiga pärlor (som mexikanska ”Heli”), men oftare de medelgoda, sevärt udda sakerna.

Det är dock ingen tvekan om att deras inköp ger biorepertoaren välbehövlig, inlånad lokalfärg.