”Ett päron till farsa” (1983) i regi av Harold Ramis och med Chevy Chase och Beverly D’Angelo blev en megasuccé. Filmen handlar om den otroligt töntiga familjen Griswold som semestrar i Amerika i sin bil och blev så pass populär att det gjordes hela fyra uppföljare på temat.

Ja, så länge gjordes ”Ett päron till farsa”-filmerna, att de blev helt omoderna och tråkiga. Och Chevy Chase och hans familj blev synonyma med semesterfilm. Det kom att döda genren.

Nu har regissören Rawson Marshall Thurber kommit på ett sätt att ta genren in i 2010-talet. Med mycket ironi, knark och analsexskämt förvandlar han familjen ur originalfilmerna till en nutida familj. I ”Familjetrippen” heter de dock Miller och är egentligen ingen riktig familj alls.

Historien öppnar med att vi träffar den egoistiske men inte helt vidriga knarklangaren David Clark (Jason Sudeikis). Han säljer bara gräs och absolut inte till minderåriga. Han är medelålders, singel, barnfri och har gott om kontanter. En sen kväll, i ett försök att rädda en tonårstjej från överfall, blir David dock bestulen på allt han har i form av kontanter och knark och för att fylla hålet i kassan tvingas han börja smuggla knark från Mexiko till USA. Uppdraget är riskabelt, det är lätt att åka dit och få ett långt fängelsestraff, men David kommer på den perfekta täckmanteln: Vi klär ut oss till en amerikansk Svennefamilj och ingen kommer misstänka oss.

Problemet är att det inte finns ett ”oss” eller ”vi” i Davids liv. Istället måste han trumma upp en låtsasfamilj bestående av grannarna i hans sjaviga hyreshus. Strippan Rose (Jennifer Aniston) får spela mamma, tonårsgrabben Kenny med de frånvarande föräldrarna får leka sonen, och den hemlösa tonårstjejen Casey spelar dottern. Och för att lära sig spela sina roller verkar det som alla satt sig ned och kollat på just ”Ett Päron till farsa”-filmerna.

”Familjetrippen” är bitvis väldigt rolig. Samtidigt brottas man hela tiden med den stora frågan: Går det att göra familjefilm idag? Kidsen skrattar åt helt andra saker än föräldrarna och vice versa. Inför ”Familjetrippen” skrattar jag många gånger men mest på en metanivå, alltså åt hur mycket man jobbat på att göra detta till en familjefest och hur man med det målet i sikte gjort analsexskämt barnvänliga, dito knarkskämt och rätt brutalt våld.

Under resans gång uppstår även en del snyftmoment. David och Rose växer in i sina roller som föräldrar. Vänskapsband uppstår mellan Casey och Kenny. Kvartetten lär känna och tycka om varandra. Tills allt går åt helvete. Flera gånger.

När vi väl når slutet tänker jag att filmen nästan är subversiv.

”Familjetrippen” är storkritik mot kärnfamiljen i ett märkligt gulligt kärnfamiljvänligt format. Frågan är bara: Varför anstränga sig att göra stor och dyr familjefilm om man inte gillar familjen?