Rasism är knepigt.

”Min första tanke när jag ser dig är att ’du är svart’. Så är det. Precis som du antagligen tänker ’han är vit’ så fort du ser mig. Men det är inte den första tanken som räknas, det är min andra och min tredje”.

Så uttrycker sig den lätt alkoholiserade Elliot Anderson (Kevin Costner) i vittnesbåset när han försöker svara på frågan om han ogillar svarta. Och jag tror att det är tänkt att man ska tycka att hans svar är rörande och bra men jag är inte säker. Någon på målsägandens sida får tårar i ögonen och domaren (en svart kvinna) ser imponerad ut. Jo, man ska antagligen tycka att det är öppenhjärtligt och välformulerat. Han säger det vi andra tänker.

Mer än så här problematiseras inte rasfrågan i filmen även om den poserar som det centrala i filmen, ta bara titeln.

Inte för att det finns någon direkt anledning. Filmen handlar om vita Anderson som tillsammans med sin vita fru uppfostrat lilla barnbarnet Eloise, vars pappa är svart, sedan hon föddes. Hennes mamma dog under förlossningen. När Andersons fru också dör står han ensam kvar. Kan han verkligen ta hand om Eloise, som bott hos honom i hela sitt liv, själv? Ja, det kan han antagligen.

Men Eloises svarta farmor inleder en process för att få ensam vårdnad om Eloise och drar med sig barnets far på tåget. Deras advokats strategi för att få till en seger är att utmåla det hela till en rasfråga. Anderson vill inte lämna ifrån sig Eloise till en svart familj med minst tio ungar som bor i ett fattigt område i LA. Inte när han själv är en pampig vit, förmögen man som skickar Eloise till privatskola och har husa och allt. Eller hur?

Det hela är fånigt. Bilden av den stora, högljudda svarta familjen som grillar och är musikaliska rör sig farligt nära den stereotypa, ironiskt nog. Och den rasism som ringas in härrör sig till en grov förolämpning sagt i en alkoholstint och uppretat tillstånd och ska därmed bevisa att man visst kan ha rasistiska åsikter, till och med mot sin släkting.

Det är naturligtvis inte ointressant att göra en film om rasfrågor, och speciellt inte tanken på fördomar i vår absoluta närhet, till och med vår familj. Men att göra det på det här onyanserade och ytliga viset det här hjälper ju ingen människa.