En ny Nordicom-rapport visar att könsbalansen i den nordiska filmbranschen fortfarande är långt från mållinjen. Betydligt fler män än kvinnor sitter på nyckelpositionerna. På onsdagen hölls ett seminarium på ämnet, mitt i Göteborgs internationella filmfestival.

Där träffade Kulturnyheterna medieanalytikern Ulrika Facht och filmproducenten Annika Hellström från nätverket Dorisfilm som jobbar för att stötta och lyfta fram kvinnliga filmskapare.

”Handlar om lika förutsättningar”

Varför vill ni ha en balans mellan kvinnliga och manliga filmskapare?

– Om man går upp på FN-nivå så handlar det här om att alla ska ha samma förutsättningar i samhället, vilket gäller människor med olika kön, etnicitet, klass, sexuell läggning ... Om en grupp dominerar så är det den gruppens världsbild som skildras. Och forskning visar att kvinnor och män skildrar världen olika, säger Ulrika Facht.

– Drömscenariot är att vi kvinnor blir representerade till 50 procent även i bild. Men 40 procent kvinnor bland huvudrollerna 2012 var ju strålande! tycker Annika Hellström.

Vill se fler Saga Norén & Lisbeth Salander

Med fler kvinnor i nyckelrollerna så är Annika Hellström och hennes aktivistgrupp övertygade om att de kvinnliga huvudrollerna kommer att bli fler och utvecklas snabbare – vilket leder till bättre film- och tv-upplevelser. Hon nämner Saga Norén i ”Bron” och Lisbeth Salander i ”Millenium”-trilogin som goda exempel:

– Männen kanske inte vet om det, men de längtar nog också efter en annan kvinnoroll än den som sitter bredvid mannen med ett cocktailglas och ser snygg ut. Sådana som får tittaren att säga: Vad är det här för en kvinna?

Dorisfilm vill räkna fotografer

Annika Hellström önskar att ytterligare en yrkesgrupp fanns med i statistiken:

– För att en regissör ska kunna genomföra sin film, är samarbetet med fotografen väldigt viktigt. På Dorisfilm tycker vi att fotografer ska räknas med. Själv föredrar jag att jobba med kvinnliga fotografer, för jag tycker att de är lite mer inlyssnande och inte har lika stort behov av att markera sitt konstnärliga revir.

Filminstitutets vd kritiserade

Under seminariet påpekade SFI:s vd Anna Serner att staplarna över filmstöd och genus från 2012 inte tar hänsyn till åren före och efter. Hon menar att resultatet inte ger ”en sann bild av utvecklingen”, eftersom arbetsprocessen kring en film ofta pågår i flera år före premiären.

Ulrika Facht förstår kritiken:

– Slänger man upp en siffra och säger ”såhär är det” så blir det ju lite som att man förringar det långsiktiga arbetet som Svenska filminstitutet har. Ett filmavtal löper över sex år. Börjar man med en ny insats 2012 så märks inte effekten egentligen förrän tidigast 2018, säger Ulrika Facht.

Från scenen försvarade sig rapportförfattarna med att man måste utgå från de data som finns tillgängliga, och då är det svårt att ge den mer långsiktiga överblick som Serner efterlyser.

”Gå in och ta platsen”

En kvinna i publiken menade att det mesta stödet går till unga filmskapare, och att den som har passerat 30-årsstrecket har mycket mindre chans att få stöd till en debutfilm – något som hon tycker drabbar kvinnor, som kanske utbildar och förbereder sig länge.

– Man får akta sig för att tycka synd om sig själv för att man inte får vara med. Då måste man gå in och ta den platsen. Det är många som vill jobba med film, så det handlar om att försöka ordentligt. Man kan inte bara glida in, svarar Annika Hellström på det.