De flesta vet att filmavtalet är som ett gammalt gistet hus, nedtyngt av konflikter, sargat av de många olika parternas särintressen, på väg att fullständigt rasa ihop. Så vi var många som inväntade Bengt Tolls utredning med viss förväntan, det är hög tid för förändring och Toll är en insatt spelare i branschen – men det bidde en tumme. Eller nåja, om man ska vara rättvis:
En vederhäftigt genomgång av rådande situation och en sammanfattning av de olika förslag till framåtrörelse som cirkulerar i branschen, men det hade ju varit uppfriskande om Bengt Toll hade pekat med hela handen, visat på en ny framkomlig väg.
Filmavtalet måste rivas, det är en misshandlad och över tiden lappad stackare som inte lär må bättre av att man lockar in fler parter till förhandlingsbordet. För det första lär det vara svårt, och om det nu ändå är möjligt innebär det bara ännu fler egenintressen, ännu fler konflikter.
Nu är ju även bredbandsbolagen påtänkta till avtalet, vilket visserligen skulle ge mer pengar men samtidigt också en tydlig bild av hur svensk film befinner sig i marknadens händer. Jag menar, det känns inte helt optimalt att kontorister från Comhem och Telia ska vara med och forma den svenska filmpolitiken.
Kanske är det en omöjlig nöt att knäcka. Hur man än vrider och vänder på verkligheten och försöker anpassa sig efter alla viljor kvarstår faktum att ”film” är ett vitt begrepp som ska famna såväl ”Äta sova dö” som ”Hamilton”, de konstnärliga och de rent kommersiella verken. Båda behövs men det är inte optimalt att de ska konkurrera på samma villkor, om samma pengar.
Bengt Tolls tredje alternativ tar fasta på just det, och föreslår två parallella stödsystem, ett för så kallad kvalitetsfilm och ett för den breda publika. Det låter som en möjlig väg att utforska, andra länder har lyckats med den uppdelningen. Exempelvis Polen vars system hyllas av många – med en öronmärkt skatt, stöd till de nya förmågorna och räntefria lån till de etablerade.