Paris, tidigt 90-tal. AIDS-epidemin har pågått i decennium och aktivisterna i nätverket ACT UP blir mer och mer frustrerade av politikernas och läkemedelsföretagens ovilja att satsa på forskning på bromsmedicin.

Aktivisternas metoder blir mer aggressiva då de kraschar in i kontorslandskap och kastar fejkblod på väggarna, eller stormar in i klassrum för att dela ut kondomer till elever som inte utbildas i riskerna med könssjukdomar.

Lejonparten av filmen utspelar sig dock i ett slags aula, där ACT UP håller sina möten, och där diskussionerna ibland blir så vilda att de hotar att splittra gemenskapen. Vilken typ av slagord är för våldsamma? Eller för lama? Hur radikala måste aktionerna vara för att få medial uppmärksamhet, men samtidigt inte förlora trovärdighet?

I centrum för berättelsen bubblar också en romans mellan nykomlingen Nathan och den HIV-positive Sean vars tid i livet snabbt håller på att rinna ut innan det knappt hunnit börja. Deras kärlek kompliceras av sjukdomen, och relationen blir filmens känslomässiga ankare som påminner om varför den till synes omöjliga kampen är så viktig. En sexscen mellan de två fångar på ett briljant sätt rädslorna och kärlekens orättvisa samspel.

Alla skådespelare är felfria, och Biscayart imponerar kanske mest av alla, även om han ser lite för gammal ut för att spela en tonåring.

120 slag i minuten vann jurypriset Grand Prix på filmfestivalen i Cannes tidigare i år, och det välförtjänt. Regissören och manusförfattaren Robin Campillo har tidigare skrivit halva manus till Guldpalmsvinnande Mellan väggarna (2008), som lät mycket av det franska samhällets klassproblematik och segregation vädras genom konflikterna i ett klassrum.

120 slag i minuten använder samma metod och isolerar publiken tillsammans med rollfigurerna tills stämningen ibland blir klaustrofobisk inne i den bråkiga aulan. Och realismen är påtaglig, inte minst för att Campillo och medförfattare till manus, Philippe Mangeot, har baserat berättelsen på sina personliga erfarenheter som militanta aktivister.

Filmen må likna en pjäs till kanske 80% av sin nästan två och en halv timmes speltid, men det stör inte då Campillo är en mästare på det avskalade dramat. Han låter det personliga samspela med det politiska på ett otvunget sätt som låter publiken förstå precis hur mycket som står på spel.