Den franska regissören François Ozon gör aldrig om samma film, svingar sig vigt mellan genrer och teman, det är erotiska dramer, finurliga relationsberättelser (Kärlek tur och retur!) bjärta komedier och – som nu senast i magiskt vackra Franz – finstämda kostymhistorier.

Dock nästan alltid med en tvist, gärna med metainslag, som i en av hans bästa på senare år, Bakom stängda dörrar.

Här gör han en kinky-version av en Joyce Carol Oates-thriller från 1987. Det handlar om Chloe, som har psykosomatiska magproblem och börjar gå i terapi hos Paul, som hon ganska snart också flyttar ihop med. När Chloe upptäcker att Paul har en hemlig, identisk tvilling, med samma yrke, börjar hon besöka honom istället – och han verkar ha hämtat sin pedagogik från 50 nyanser av grått.

Till detta kommer en knäpp granne med kattmani, som bidrar med lite Rosemary’s baby-vibbar, erotiska hallucinationer och en jäkla massa speglar som i tid och otid bjuder på en av filmhistoriens mest nötta schabloner: rollfigur med psykiska problem betraktar sig själv i splittrad spegel.

Precis som när det gäller den saggiga svenska titeln kan man fråga sig om det här är ett ärligt försök att vara eggande eller en ironisk blinkning tillbaka till 90-talets trend av erotiska thrillers (Basic Instinct m fl), som i sin tur var en utveckling av Brian De Palmas, Roman Polanski och David Cronenbergs tidigare härjningar i freudianska landskapen.

Av god vilja mot en gammal favorit väljer jag det senare scenariot (i alla fall när det gäller filmen). François Ozon är ju en av Frankrikes främsta filmmakare, och har tidigare visat att han är god vän med filmhistorien.

Nå… det hela börjar med en närbild på Chloe där hon får sitt hår klippt på ett ganska bryskt vis, den långa luggen hänger som en slöja, saxen visar mer och mer av hennes ansikte. I nästa scen täcks hela filmduken av en suddig, blöt rosa ojämnhet. Japp, vi befinner oss inne i Chloes sköte… och när kameran backar ut ser vi att vi befinner oss på en gynekologiklinik. Den sekundsnabba närbilden som därpå följer på hennes kön, upplöses och går över till en på Chloes öga – som släpper en tår.

Ja, vad ska man säga? Rätt kitschigt, men samtidigt kongenialt. Här handlar det nämligen till stor del om blottläggandet av människor bakom deras fasader, om önskan att kunna tränga djupare men nja… förresten, det är osäkert om Ozon verkligen vill in under ytan, eller om Dubbelt begär bara är ett slags stilövning, ett långfinger mot alla som vill ha rena, raka filmer, som är lätta att förstå och moraliskt uppbyggliga?

Och okej, Ozon har nästan gjort den här filmen förut, i Isabelle (2013), ett drama som exponerade samma skådespelerska, Marine Vacth, ännu mer. Det var knepigt att förhålla sig till den redan då, men efter #metoo skulle Isabelle nog inte ens ha finansierats. Inte ens i Frankrike.

Här är objektifieringen inte lika tydlig, och det är inte bara Chloe som fångas i mässingen, men bilden av den unga kvinnan som neurotisk, promiskuös och frigid på samma gång känns ändå lite mossig. Scenen där Chloe sätter på Paul bakifrån med en strap on, är i sammanhanget nydanande.

”Lova mig att berätta allt, att inte hålla något tillbaka”, säger Chloe i ett tidigt stadium av hennes och Pauls relation.

När sådan replik fälls vet man att det kommer serveras lögner tills öronen ramlar av, och eftersom Ozon är en så pass skicklig berättare är det svårt att veta när man blir förd bakom ljuset. Speciellt så här, där han drar undan mattan för oss med jämna mellanrum. Ja. Tyvärr så många gånger att det mot slutet – i alla fall i min ynka hjärna – råder stor förvirring över vad som verkligen hände där uppe på duken.

Men det är ju också lite härligt.