A quiet place part II skulle egentligen haft premiär våren 2020 men pandemin ändrade planen. Filmen landar istället samtidigt som världens biografer öppnar efter en utdragen karantän. Det är en tajming som skänker en oväntad ny dimension av obehag. Uppföljaren inleder nämligen med en tillbakablick till något som vi alla har saknat: bättre tider, men med ett löfte om kommande död och förödelse.

Vi kastas tillbaka till en lummig dag utan ansiktsmasker och social distansering och en baseballmatch med ungarna, i en sådan där amerikansk småstad som liknar alla andra amerikanska småstäder. Vi återser kärnfamiljen Abbott från originalet, och minns hur pappa John (John Krasinski) och mamma Evelyn (Emily Blunt) tillsammans med sina barn kämpade för livet mot hörselkänsliga spindelvarelser med sylvassa huggtänder.

I tillbakablicken presenteras också en annan farsa, Emmett (Cillian Murphy), en vän till familjen.

Idyllen krossas plötsligt när en farkost från himlen kraschlandar i närheten. De insektslika utomjordingarna gör slarvsylta av alla som gör ett pip och ödelägger staden på några minuter. Det är en rivstart i en film som bara fortsätter pumpa upp stressen. Snart tar handlingen vid där den första filmen från 2018 slutade. I en post-apokalyptisk värld där monstren verkar ha slaktat halva mänskligheten och lämnat världen i spillror. Snart dyker den gamle vännen Emmett upp igen, men han har blivit märkbart härdad och är inte längre lika pålitlig.

Om första filmen visade föräldraskap under omöjliga förhållanden lägger uppföljaren mer fokus på hur tonårsbarnen tvingas växa upp för att överleva. Den döva dottern Regan får en idé som kan hjälpa människorna, men då hon ger sig ut ensam lurar andra faror än hörselkänsliga monster.

A quiet place part II är inte originell för fem öre. Monstren ser ut som en blandning av Slender man och H.R. Gigers Aliens, invasionskaoset i början påminner om både Världarnas krig och diverse zombiefilmer, hotet från kannibaler, som blir påtagligt, känns igen från filmen Vägen och så vidare. Det gör ändå inte särskilt mycket, tack vare en närvaro i fotot som får upplevelsen att kännas som ett spöktåg genom helvetet. Det finns liksom ingen tid att hämta andan mitt uppe i all panik och det är ingen lätt känsla att förmedla till en publik under 97 minuter.

Klippningen är i den bemärkelsen experthanterad, och flera av de nervkrossande spänningsscenerna skildrar två simultana händelser som vävs samman i snabb korsklippning för att bli maximalt gastkramande.

Precis som sin föregångare lyckas A quiet place part 2 vara läskig utan att frossa i blod som ökar åldersgränsen, men ibland är det synd. En vuxnare version av idén skulle ha chans att bli genreklassiker.