Med tanke på att Rainer Werner Fassbinders original var femton och en halv timme lång är den här nyinspelningen med sina ynka tre timmar rena kortfilmen.

”Vafalls! Original?” Den kulturbildade frustar ut rosévinet och famlar efter kulturskymningsvokabulären – och visst, det är så klart Alfred Döblins litterära klassiker från 1929 som är förlagan, men för en filmvetare är det ändå Fassbinders monumentala tv-serie som Burhan Qurbanis drama hela tiden studsar mot.

Introt är mäktigt. Människor som kämpar för livet i ett stormande blodrött vatten. En hand som förgäves sträcks nedåt för att nå en drunknande vän.

Romanen/serien börjar med att fifflaren Franz Biberkopf kliver ut ur fängelset, men i filmen vaknar han upp på stranden: en västafrikansk flykting vid namn Francis som till skillnad från sin älskade har överlevt färden över havet. Hundra år och hudfärg skiljer Franz och Francis världar åt men i stort är det samma grundpremiss: en maktlös människas önskan att vara god i en korrupt värld.

Francis hamnar i Berlin och trubbel, och möter våra gamla bekanta. Det är ett kärt återseende, även om omständigheterna kunde vara trevligare: Reinhold, Mieze, Pums – knarklangarna, de prostituerade, småskurkarna – alla är på plats i denna fabel om människodjurets skröpliga litenhet. 

Det handlar om rasism, identitet och främst om samhällets olika makthierarkier, där allt och alla är till salu, på alla möjliga olika sätt. Ett samhälle som lämnar de utsatta att sjunka i framgångens bakvatten.

Regissören Burhan Qurbani har lyckats i det till synes omöjliga att transportera detta solkiga epos, som är så hårt förknippat med Weimarrepublikens undergång och nazismens födelse, till levande nutid. Visst är berättarrösten ibland lite för frekvent återkommande (likt tv-seriens) och stämningen bitvis snarare litterär än rått realistisk men jag ser det snarare som en hommage än en blamage.

Welket Bungué bär sin välrenommerade rollfigur med självklarhet men bäst är Albert Schuch som gör underhuggaren Reinhold till en spännande, knotig och motsägelsefull varelse – ond och vek, slemmig och sann – som fungerar som ett slags mental luftbro till mellankrigstidens Berlin. En (i efterhand) suggestivt lockande smältdegel proppad av dekadens, politiska stridigheter och Götterdämmerung, en värld på tröskeln till Hitlers avgrund. En dekadent tummelplats som lockat så många fler fiktionsskapare än Döblin och Fassbinder; från Bob Fosse och hans musikal Cabaret till nu senast tv-serien Babylon Berlin.

Man trivs där, och förfasas. Samma sak här i det nya men inte så glada 20-talet.

Döblins odödliga verk sågs i efterhand som ett preludium till undergången, Fassbinders värld var hård och snaskig och nog går Burhan Qurbanis drama i samma tonart.

Slutet må vara ljusare i hans version men mörkret är ändå nära.

Biopremiär 12 maj.